— 204 —
Uttrycket i hennes röst stod i skarp kontrast mot orden, ty orden voro befallande, men rösten var nästan bönfallande.
— Jaså — ni vill det? upprepade hertigen af Anjou småleende.
— Ja, jag vill det, sade Cathérine och jag skulle kunna offra hvad som helst för att nå detta mål.
— Å — å, för böfveln! utbrast hertigen.
— Ja, mitt kära barn! Säg hvad du fordrar, hvad du vill! Tala — befall!
— Å, min mor! svarade François, nästan förvirrad öfver denna fullkomliga seger, som icke gaf honom tillfälle att uppträda som hänsynslös eröfrare.
— Hör på, min son, sade Cathérine med sitt mest smekande tonfall, du har naturligtvis inte för afsikt att dränka Frankrike i blod? Det kan inte vara möjligt! Du är hvarken en dålig fransman eller en dålig bror.
— Min bror har förolämpat mig, madame, och jag har inga förpliktelser mot honom vidare — hvarken som min bror eller som min kung.
— Men jag då, François! Mig kan du väl inte beklaga dig öfver?
— Jo, madame — ty ni har öfvergifvit mig! svarade hertigen i tanke att Bussy ännu stod kvar bakom väggbonaden och kunde höra honom som förut.
— Du vill min död, olyckliga barn! utbrast Cathérine dystert. Nåväl, jag skall då också dö — det anstår bäst en mor; som ser sina barn kämpa på lif och död mot hvarandra.
Cathérine de Médicis hade naturligtvis icke den ringaste längtan efter döden.
— Å, tala inte så, madame! Edra ord sönderslita mitt hjärta! utbrast François, hvars hjärta slog ganska lugnt.
Cathérine smälte i tårar.
Hertigen fattade hennes händer och försökte lugna henne, under det att han allt emellanåt kastade oroliga blickar bortåt väggbonaden.
— Men hvad vill du då? sade Cathérine slutligen. Säg oss åtminstone dina anspråk, så att vi veta, hvad vi ha att hålla oss till.
— Hvad vill ni själf, min mor? Tala — säg mig det! bad François.
— Jag vill, att du skall återvända till Paris, kära barn — och jag vill, att du skall inställa dig hos din bror, som väntar dig med öppna armar.
— Guds död, madame, jag ser klart i denna sak! Det är inte Louvren som öppnar sina portar för mig — det är Bastiljen!
— Nej, nej! Vänd tillbaka till din brors hof, och vid min ära,
