— 203 —
och lejontänder och var stendöd! Det kan ju inte vara något misstag.
— Men då kan Diana inte längre stanna på Méridor, sade Bussy långsamt utan att lyssna till Rémys prat. Det vill jag inte. Hon måste bege sig till någon annan plats, någonstädes där hon kan glömma.
— Jag tror, att Paris vore rätta platsen, förklarade doktor Rémy, där går det fasligt lätt att glömma.
— Du har rätt! Hon bör flytta tillbaka till det lilla huset vid rue des Tournelles och tillbringa änkeståndets tio månader i största stillhet och obemärkthet. Sedan gifta vi oss och fortsätta vårt lyckliga samlif …
— Godt! sade Rémy, men för att vi ska' kunna resa till Paris, fordras det en viktig sak.
— Hvad då?
— Att det blir fred här i Anjou.
— Det är sant, medgaf Bussy, ja, det är sant! Ack, min Gud så mycken tid, som har gått förlorad onödigtvis!
— Det vill säga, att ni genast rider till Méridor?
— Nej, nej, inte jag — visst inte! Men du! Jag kan omöjligt komma härifrån, och för öfrigt skulle det vara nästan opassande, om jag infann mig där under nuvarande förhållanden.
— Skall jag rida fram till slottet? Eller hur skall jag få träffa henne?
— Du skall först rida till vår vanliga mötesplats — det är ju möjligt, att hon promenerar där under väntan på att jag kan komma. Men om du inte ser till henne där, beger du dig raka vägen till slottet.
— Och hvad skall jag säga henne?
— Att jag är halft galen af glädje.
Bussy tryckte den unge doktorns hand. Erfarenheten hade lärt honom, att han kunde räkna på honom som på sig själf. Och nu skyndade han att återvända till sin plats i den hemliga gången bakom väggbonaden.
Under Bussys frånvaro hade Cathérine försökt återvinna den terräng, hon förut hade förlorat.
— Det tycks, som om en mor alltid borde kunna komma öfverens med sitt barn, hade hon förklarat.
— Men ni ser, att detta äfven kan slå fel, svarade hertigen.
— Aldrig när hon vill det!
— När de vilja det, menar ni väl, madame, svarade hertig François. I sin belåtenhet med detta stolta svar, sökte han ifrigt med blicken efter Bussy, för att få ett gillande ögonkast af honom.
— Men jag vill det! utbrast Cathérine. Hör du, François — jag vill det!
