— 206 —
Hertigen kände sig helt förvirrad öfver detta anbud, som ju nödvändigt måste smickra Bussys fåfänga. Han kastade ännu en blick mot alkoven, darrande af oro för att där i dunklet möta ett flammande ögonpar och ett par hvita grimaserande tandrader.
Men hvilken öfverraskning! Han såg där i stället en skrattande och belåten Bussy, som genom upprepade nickningar uppmanade honom att mottaga drottningens anbud.
— Hvad skall nu detta betyda? undrade hertigen inom sig. Ville Bussy således ha krig endast för att få bli anförare för min lifvakt?
— Om jag skulle antaga min mors anbud? sade han helt högt.
— Ja! Ja! Ja! vinkade Bussy med både händer, axlar och hufvud.
— Men då skulle jag också lämna Anjou och vända tillbaka till Paris? fortsatte hertigen.
— Ja! Ja! Ja! vinkade Bussy med en ifver, som tycktes vara i ständigt tilltagande.
— Ja visst, kära barn, sade Cathérine. Tycker du det är så svårt att vända om till Paris?
— Sannerligen jag begriper någonting alls af det här, sade hertigen till sig själf. Vi hade ju kommit öfverens om, att jag skulle säga nej till allt, och nu råder han mig att antaga deras fredstillbud.
— Nå, hvad svarar du, min son? frågade Cathérine oroligt.
— Jag skall tänka på saken, förklarade hertigen, som ville rådföra sig med Bussy angående alla dessa obegripliga motsägelser, och i morgon skall jag …
— Han tvekar, tänkte Calhérine, jag har vunnit bataljen!
— Det är nog möjligt, att Bussy har rätt, i att ändra mening, tänkte hertigen.
Mor och son skildes från hvarandra med en öm omfamning.
XXVIII
HVARI DET VISAR SIG, ATT HERR DE MONSOREAU ICKE VAR FULLKOMLIGT DÖD.
Det är en härlig sak att äga en god vän, i synnerhet därför att det är så sällsynt. Denna tanke upptog helt och hållet doktor Rémy, under det att han trafvade framåt på en af de bästa hästarna från hertigens stall.
Han skulle naturligtvis ha tagit Roland, om icke herr de Monsoreau hade förekommit honom, hvarigenom han hade nödgats ta en annan.
— Jag håller verkligen bra mycket af grefve de Bussy, fortsatte
