— 207 —
den unge doktorn i sina tankar, och jag tror, att han besvarar min tillgifvenhet. Det är därför jag nu känner mig så glad, ty jag njuter af hans lycka.
Han drog djupt efter andan och tillade inom sig:
— Jag tror, att mitt bröst har svårt att rymma all denna glädje! Men låt nu se, huru jag skall bete mig inför grefvinnan Diana! Om herr de Saint-Luc ännu är kvar, hvilket jag betviflar, höjer jag ett lefve för honom och hälsar honom med tacksamhetsfraser på latin. Han är nog inte dyster, det är jag då säker på… Aha! Nu tycks jag inte ha lång väg kvar!
Hästen hade verkligen tillryggalagt vägen nästan ända fram till Méridors parkmur.
— Å, så vacker vallmo! sade Rémy förtjust. Den kommer mig att tänka på öfverhofjägmästaren. Bädden, där han föll, kunde omöjligt ha vackrare blommor än de här! Den stackars, stackars grefven!
Rémy nalkades muren allt mer och mer.
Plötsligt stannade hästen helt tvärt och stirrade framför sig med vidgade näsborrar. Rémy, som hade färdats i raskt traf och var fullkomligt oförberedd på att så hastigt göra halt, hade så nära blifvit kastad öfver hufvudet på Mithridates.
Så hette nämligen hästen, som han hade tagit i stället för Roland.
Rémy var en oförskräckt och var ryttare. Han sporrade hästen, för att förmå honom att gå vidare, men Mithridates rörde sig ej ur fläcken, utan visade en halsstarrighet, som mycket väl anstod en namne till den forne kungen öfver Pontus.
Rémy blef förvånad och såg ned på marken, för att undersöka, om där fanns någonting, som hindrade hästen från att gå fram, Men han kunde icke upptäcka något annat än spåren efter en bred blodström, som så småningom torkat in bland blommor och jord och tycktes ha kommit från en rödfärgad tufva.
— Aha! sade Rémy sakta. Det är kanske här, som herr de Saint-Luc har haft det nöjet att expediera vår öfverhofjägmästare.
Rémy såg sig uppmärksamt omkring.
Tio steg därifrån upptäckte han ett par ben med tillhörande kropp — alltsammans tydligen stelnadt i döden.
Den döde satt med ryggen stödd mot muren och benen långt utsträckta.
— Jojo — där ha vi herr de Monsoreau! mumlade doktor Rémy. Hic obiit Nemrod. Nåja! Om änkan lämnar hans döda lekamen utsatt för korpar och gamar på det här sättet, så är det ju ett godt tecken för oss! Mitt liktal kommer tydligen att ersättas af piruetter och polonäs!
Rémy hoppade ur sadeln och begaf sig fram till liket.
