— 208 —
— Det är verkligen besynnerligt, sade han under tiden, han ligger död här och den stora blodpölen är där borta! Aha — jag förstår! Han har kanske släpat sig hit — eller också har den gode Saint-Luc, som är barmhärtigheten själf, rest honom mot muren, för att blodet inte skulle stiga honom åt hufvudet. Ja, visst är han död — han har stelnat med öppna ögon.
Rémy parerade med pekfingret ett antaget utfall i tomma luften.
Men plötsligt stod han som fastlåst vid marken med gapande mun. Den dödes båda ögon hade slutit sig, och hans ansikte hade blifvit ännu mera likfärgadt än förut.
Doktor Rémy blef nästan lika blek som liket. Men som han var läkare, det vill säga i viss mån materialist, mumlade han betänksamt:
— Credere portentis mediocre. Att han har slutit ögonen bevisar, att han inte är död.
Oaktadt sin materialism, fann han situationen ganska obehaglig, och då han kände en oemotståndlig svaghet i knävecken, satte han sig, eller kanske rättare sagdt sjönk han ned bredvid ett träd, hvarigenom han befann sig ansikte mot ansikte med kadavret.
— Jag kommer inte riktigt ihåg hvar jag har läst, tänkte Rémy, att det efter döden kan försiggå vissa rörelser, som icke äro bevis på lif, utan på begynnande upplösning. Tusan till kropp det där! Han
