— 211 —
fram en lancett. Därpå slet han en remsa af Monsoreaus skjorta och band om hans arm.
— Vi få se! sade han. Om hans blod flyter, så är det nog inte så alldeles säkert att grefvinnan Diana blir änka. Men om det inte flyter, så… Nå, sannerligen flyter det inte ändå! Förlåt mig, käre herr de Bussy, men jag är först och främst läkare!
Efter en stunds betänketid sprang blodet verkligen fram ur den åderlåtna armen. Och nästan i samma stund började den sårade andas och öppnade ögonen.
— Å! pustade han, jag trodde, att allt var slut!
— Inte ännu, min bäste herr de Monsoreau, inte ännu! Det skulle till och med kunna vara möjligt att…
— Att jag kommer mig?
— Ja! Herre Gud — först och främst måste vi nu stoppa till såret! Rör er inte! Ser ni, naturen gör sitt verk inom er på samma gång som jag sköter er till det yttre. Och ni må tro, att moder natur förstår sig på sådant! Vänta, så skall jag torka af edra läppar.
Rémy förde sin näsduk öfver den sårades mun.
— Först fick jag oupphörligt munnen full med blod, sade Monsoreau.
— Och nu har blodflödet redan stannat! Det går ju alldeles ypperligt, herr grefve — sorgligt nog.
— Hvad säger ni?
— Lyckligtvis för er, menar jag. Men å andra sidan kan det ju också ha sina sidor… Min käre herr de Monsoreau! Jag fruktar, att jag får den lyckan att bota er.
— Hvad för något? Fruktar ni det?
— Ja, jag tror det bestämdt.
— Ni är en besynnerlig människa, doktor Rémy!
