— 217 —
Vid den ståtliga kavalkadens ankomst till Méridor gick portvakten fram till slottsgrafven och begärde att få veta de besökandes namn.
— Hertigen af Anjou med svit! ropade hertig François till svar.
I nästa ögonblick satte vakten sitt stora horn för munnen och blåste en fanfar, som kallade hela tjänstepersonalen ned till vindbryggan.
Det blef stor uppståndelse på slottet och ett lifligt spring i trappor, korridorer och rum. Tornfönstren öppnades, man hörde tunga steg på golfstenarna och slutligen syntes den gamle baronen på tröskeln med nycklarna till slottsporten i sin hand.
— Det är verkligen otroligt hvad Monsoreau måste vara föga saknad, sade hertigen. Se, Bussy! Alla dessa människor se ju ut som om ingenting hade händt.
Nu syntes en kvinnlig gestalt ute på trappan.
— Se där ha vi den sköna Diana! utbrast hertigen. Ser du, Bussy — ser du?
— Ja, visst ser jag henne, ers höghet! svarade den unge ädlingen. Men han tillade med sänkt röst: Däremot ser jag inte till Rémy!
Det var verkligen Diana, som kom ut på trappan. Men tätt efter henne bars en bår, och på den låg herr de Monsoreau med ögonen lysande af feber eller af svartsjuka. Han liknade snarare en indisk sultan i sin palankin än en död på sitt sista läger.
— Å! Å! Hvad vill nu det säga? utbrast hertigen och vände sig till Bussy, som var hvitare i ansiktet än näsduken, med hvilken han försökte dölja sin sinnesrörelse.
— Lefve hans höghet hertigen af Anjou! ropade Monsoreau och lyfte med en våldsam ansträngning sin ena hand i luften.
— Akta er! sade en röst bakom honom. Såret kan gå upp igen!
Det var Rémy, som, trogen sin läkareplikt, gaf den sårade denna kloka förmaning.
De ankommandes öfverraskning måste emellertid bemästras, åtminstone till det yttre. Hertigen af Anjou förändrade sin häpna min till ett leende.
— Å, hvilken glad öfverraskning, min käre grefve! utropade han. Kan ni tänka er, att man har sagt oss att ni var död!
— Kom, ers höghet, så att jag må få kyssa ers höghets hand! bad den sårade. Nej, Gud vare tack! Jag är inte död och jag hoppas, att jag skall få lefva, för att tjäna ers höghet med mera trohet och hängifvenhet än någonsin.
Bussy, som hvarken var furste eller äkta man — ställningar inom det sociala lifvet, som fordra själfbehärskning och förställning som ingen annan — kände kallsvetten fukta sina tinningar. Han vågade icke se på Diana.
