— 221 —
Diana gick nämligen fram till hertigen. Hennes man rynkade ögonbrynen.
— Ers höghet, sade hon med ett intagande leende, det påstås, att ni älskar blommor med passion! Tillåter ers höghet, att jag får visa er de vackraste blommor, som finnas i Anjou?
François bjöd henne ridderligt sin arm.
— Hvart ämnar ni föra hans höghet, madame? frågade Monsoreau oroligt.
— Till drifhuset, herr grefve!
— Aha! sade herr de Monsoreau. Nå, må så vara! Bär mig till drifhuset!
— Sannerligen tror jag inte nu, att jag gjorde rätt i att inte ta lifvet af honom, sade Rémy till sig själf. Han gör det själf, gudskelof!
Diana smålog löftesrikt mot Bussy.
— Om bara herr de Monsoreau inte får någon aning om att du skall lämna Anjou, så svarar jag för resten, hviskade hon.
— Godt, svarade Bussy.
Han närmade sig hertigen under det att Monsoreaus bärstol vände omkring ett buskage.
— Ers höghet! sade han, vi måste framförallt vara tystlåtna! Herr de Monsoreau får inte veta något om att vi stå i begrepp att ingå försoning.
— Hvarför det?
— Därför att han skulle kunna underrätta änkedrottningen i förtid,
