Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/630

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 226 —

— Jag har redan tänkt på det, min vän.

— Farväl då, ers höghet!

— Farväl, Bussy! Men glöm inte en viktig sak!

— Hvad då?

— Att ta afsked af min mor.

— Jag skall ha den äran att göra henne min uppvaktning.

Glad och lätt om hjärtat som en skolpojke sedan fritimmen har slagit, gjorde Bussy sin uppvaktning hos madame Cathérine och beredde sig att anträda sin färd så snart han blefve underrättad om, att herr de Monsoreau och hans grefvinna hade gjort uppbrott från Méridor.

Signalen lät vänta på sig ända till följande morgon. Herr de Monsoreau hade känt sig så svag efter den sinnesrörelse han utstått, att han själf hade insett, att han behöfde hvila öfver natten.

Men vid sjutiden morgonen därpå infann sig samma ridknekt, som hade öfverlämnat Saint-Lucs bref. Han underrättade Bussy, att grefve de Monsoreau, oaktadt baron de Méridors tårar och doktor Rémys invändningar, hade anträdt resan till Paris i en bärstol, medan grefvinnan Diana, Rémy och Gertrude följde efter till häst.

Bärstolen bars af åtta män, som skulle aflösas efter hvarje mil.

Det var endast denna underrättelse som Bussy hade afvaktat. Hans häst hade stått sadlad sedan föregående kväll, och nu kastade han sig upp på den och red samma väg som de resande från Méridor.


XXXI.
HURU HENRI III TOG EMOT HERR DE SAINT-LUC OCH HANS GREFVINNA.

Alltsedan änkedrottningens afresa till Anjou hade kung Henri — huru stort förtroende han än hyste till sin ambassadris — icke tanke för någonting annat än att väpna sig mot sin upproriske bror.

Han kände ju af erfarenhet sin familjs talanger i den vägen. Han visste hvad en tronpretendent kunde tillåta sig — hvad mannen för dagen kunde åstadkomma gent emot den rättmätige innehafvaren, på hvilken man hade ledsnat.

Till tidsfördrif roade han sig att med Chicots bistånd sätta upp långa proskriptionslistor i alfabetisk ordning på dem, som icke visade sig nitiska för kungens sak.

Dessa listor växte dag efter dag.

Under både S. och L. hade Henri skrifvit Saint-Lucs namn.

För öfrigt underblåstes kungens vrede mot den forne favoriten genom hofvets kommentarier och alla de listiga och elaka uttydningar,