— 225 —
han kan bli förargad öfver uppskofvet. Hans majestät skall vara ganska retlig.
— Du har rätt! Jag måste skicka till honom någon, som kan hälsa honom från mig och säga, att jag kommer tillbaka. På det sättet kan jag lugnt vänta i åtta dagar.
— Ja, men sändebudet löper stor risk, sade Bussy.
Hertigen log sitt elaka löje.
— I fall jag skulle ändra åsikt, menar du? frågade han.
— Nåja! Oaktadt detta löfte till er bror, skulle ni likväl kunna ändra beslut, om ert intresse fordrade det, eller hur?
— Ja visst — för böfveln! svarade hertigen.
— Godt! Och i så fall skulle ert sändebud hamna inom Bastiljen.
— Vi lämna honom ett bref, utan att säga honom hvad det innehåller.
— Tvärtom! Ge honom intet bref, men säg honom alltsammans!
— Då vill ingen åtaga sig uppdraget.
— Hm!
— Känner du någon, som skulle vilja det?
— Ja, ers höghet!
— Och hvem då?
— Jag!
— Du?
— Ja, just jag. Farliga underhandlingar ä' just i min smak.
— Bussy — min käre Bussy! utbrast hertigen. Om du gör detta för mig, så kan du räkna på min eviga tacksamhet.
Bussy smålog. Han kände alltför väl till hans höghets tacksamhet.
Hertigen trodde att Bussy tvekade.
— Jag ger dig tiotusen guldmynt till resan, förklarade han.
— Sådana saker kunna ej betalas med pengar, sade Bussy.
— Nå, reser du?
— Jag reser.
— Till Paris?
— Till Paris:
— Men när reser du?
— När ers höghet vill.
— Ju förr, desto hellre.
— Nåväl! Jag reser redan i kväll, om ers höghet så önskar.
— Käre, redlige Bussy! Du samtycker således!
— Om jag gör det? sade Bussy. Ers höghet vet ju, att jag skulle gå genom elden för att tjäna er! Jag reser i kväll, det är öfverenskommet! Under tiden lefver ni här i fröjd och gamman — men laga att er goda mor ger mig ett fett brödstycke!
