— 232 —
och Guyenne börja också röra på sig. Hertigen af Anjou bearbetar i öfrigt både västra och mellersta Frankrike.
— Och jag antar, att han har goda hjälpare? utbrast kungen.
— Sire, sade Saint-Luc, som mycket väl förstod sin kunglige herres mening, hvarken råd eller föreställningar göra någon verkan på hertigen. Och huru beslutsam herr de Bussy än må vara, förmår han likväl inte betaga er bror den fruktan, som ers majestät har ingifvit honom.
— Aha! utbrast Henri. Han är således uppskrämd, den rebellen! Han smålog förnöjd.
— Det kallar jag en skicklig diplomat! mumlade Chicot för sig själf och strök sig med välbehag om hakan.
Han gaf kung Henri en knuff med armbågen.
— Undan med dig, Henri! utropade han, så att jag kan få komma fram och skaka hand med herr de Saint-Luc.
Narrens hänförelse ryckte kung Henri med sig. Han lät först Chicot göra som han sagt, men sedan gick han långsamt fram till sin gamle vän och lade handen på hans axel.
— Välkommen tillbaka till Louvren, Saint-Luc! sade han.
