— 233 —
— Å, sire! utbrast den unge ädlingen och kysste kungens hand, jag återfinner således ändtligen min högt älskade herre!
— Ja, men jag känner knappt igen dig, sade kungen. Du har blifvit så mager, min stackars Saint-Luc, att jag aldrig skulle ha tänkt det var du, om jag hade mött dig på gatan.
Nu höjdes en kvinnlig stämma:
— Han har blifvit mager af sorg öfver att ha väckt ers majestäts misshag.
Rösten, som talade, var mjuk och vördnadsfull, men den kom likväl kung Henri att rycka till. Han hyste samma antipati mot denna röst som Augustus hyste mot åskans buller.
— Madame de Saint-Luc! mumlade Henri. Å, det var sant —jag hade glömt …
Jeanne kastade sig på knä framför kungen.
— Stig upp, madame! sade Henri III. Alla som bära namnet Saint-Luc äro mig kära.
Jeanne fattade kungens hand och förde den till sina läppar.
Men Henri drog den hastigt tillbaka.
— Ni måste försöka att omvända kungen, madame, sade Chicot. Ni är sannerligen tillräckligt vacker att kunna det!
Men Henri vände ryggen åt Jeanne, hvarefter han lade sin arm omkring Saint-Lucs hals och förde honom med sig in i de andra rummen.
— Vi ha således slutit fred, Saint-Luc?
— Säg snarare, att ni har beviljat mig nåd, sire!
— Madame, sade Chicot till Jeanne, som stod obeslutsam och såg efter sin man, en god hustru lämnar aldrig sin man — i synnerhet inte då han är i fara.
Han förmådde Jeanne att följa efter kungen och Saint-Luc.
XXXII.
HANDLAR OM TVÅ VIKTIGA PERSONLIGHETER, HVILKA LÄSAREN FÖR EN TID HAR FÖRLORAT UR SIKTE.
Det är en af de personligheter, som framställas i denna berättelse — ja, det är till och med två, om hvilkas görande och låtande läsaren nu kan ha rätt att fordra upplysningar.
Och med samma ödmjukhet, som utmärker författare till forntida företal, skynda vi oss att förekomma frågor, hvilka vi inse vara af den allra största vikt.
