— 235 —
sina skiftande skal. Buteljer i alla möjliga former stå uppslagna, men orörda, framför den helige mannen. Gorenflot är dyster, Gorenflot är icke hungrig, Gorenflot är försänkt i drömmar.
Hastigt sprider sig ett rykte, att den vördnadsvärde munken befinner sig i ett extatiskt tillstånd, och brödernas beundran fördubblas.
Gorenflot är icke längre en munk, han är ett helgon, en halfgud! Några af de mest fanatiska gå ända därhän att förklara honom för en gudomlighet.
— Tyst! Tyst! hviskar man försiktigt. Stör inte broder Gorenflot i hans heliga drömmar!
Och man håller sig vördnadsfullt på afstånd.
Priorn ensam afvaktar det ögonblick, då broder Gorenflot skall ge något som helst lifstecken ifrån sig. Och då närmar han sig, tar varsamt den helige broderns hand och gör honom någon vördnadsfull fråga. Gorenflot lyfter upp hufvudet och ser på priorn med dimmiga ögon.
Han tycks vakna upp från ett besök i en annan värld.
— Hvad har ni haft för er, vördige broder? frågar priorn.
— Jag? säger Gorenflot.
— Ja — ty naturligtvis förehade ni någonting?
— Ja, ja, ärevördige fader — jag funderade på ett tal!
— I samma anda som det minnesvärda föredraget, ni höll under den nattliga sammankomsten här?
Hvarje gång man nämner detta tal till Gorenflot, förargar han sig i tysthet.
— Ja, i samma anda! svarar han med en suck. Å, hvad jag var enfaldig, som inte skref upp det talet!
— Inte behöfver en sådan man som ni skrifva! Nej, käre broder, när man är inspirerad af Gud, behöfver man bara öppna munnen, för att Herrens ord skall flöda öfver ens läppar.
— Tror ni verkligen det? frågar Gorenflot.
— Sälle äro de tviflande! svarar priorn,
Men Gorenflot inser det nödvändiga i att upprätthålla sitt rykte som väldig predikant, och han grubblar verkligen emellanåt öfver ett nytt föredrag.
Tack vare Marcus Tullius, Cesar, den helige Gregorius, den helige Augustinus, den helige Hieronymus och Tertullianus, är det icke omöjligt, att Gorenflot ännu en gång kommer att häfda sitt rykte som vältalare.
Det händer också emellanåt, när det lider mot slutet af Gorenflots måltid eller när extasen har nått sin höjd, att han reser sig från bordet och går som drifven af en osynlig makt ned till stallet. Han betraktar då med kärleksfull ömhet sin Panurge, som skriar af belåtenhet, och han lägger sin tunga hand på djurets veckrika hud, hvari hans
