— 239 —
Gorenflot hade den största lust i världen att vända sig om. Men liksom sjömän ofta för hvarje gång de inskeppa sig behöfva tid att vänja sig vid att gå stadigt öfver däcket under rullningarna, så måste också broder Gorenflot för hvarje gång han besteg sin åsna vänja sig vid att hålla balansen.
— Hvad vill ni? frågade han pustande.
— Jag undrar, om ni skulle vilja visa mig vägen till Corne d'Abondance, vördige broder? sade den bekanta rösten.
— Nej, men för tusan! utbrast Gorenflot utom sig af glädje. Det är ju herr Chicot i egen person!
— Alldeles! svarade gaskognaren. Jag kom just för att uppsöka er i klostret, min värderade broder, när jag fick se er rida ut därifrån. Jag följde tyst efter er en stund, för att inte kompromettera mig genom att bli sedd i samspråk med er. Men här ä' vi alldeles ensamma — goddag, kamrat! Det var tusan hvad du har blifvit mager!
— Och ni har däremot fetmat, herr Chicot — det kan jag svära på!
— Jag tror, att vi säga hvarandra artigheter!
— Nej, men något galet är det bestämdt med er, herr Chicot! sade munken. Hvad har ni under jackan?
