— 240 —
— Det är bara en rådjursstek, som jag har stulit från hans majestät, sade Chicot. Den ska' vi kalasa på.
— Å, min käre herr Chicot! utbrast munken. Men ni har bestämdt någonting under den andra armen också?
— Det är en flaska Cypervin, som en annan kung har skickat till min kung.
— Låt se! sade Gorenflot.
— Det är mitt favoritvin, förklarade Chicot och tog fram vinflaskan. Hvad säger du om den här, broder munk?
— Å! Å! utbrast munken vid åsynen af den förföriska flaskan. Han gjorde i glädjen ett skutt i sadeln, som var nära att knäcka ryggen på Panurge.
I ett öfvermått af glädje lyfte Gorenflot sina armar mot höjden, och under ackompanjemang af åsnans skriande skrålade han en dryckesvisa med så väldig stämma, att fönsterrutorna skallrade på ömse sidor om gatan.
Men så hade broder Gorenflot icke sjungit förut på en hel månad!
XXXIII.
PÅ RESA TILL PARIS.
Vi lämna nu de båda vännerna på väg till Corne d'Abondance, dit Chicot egentligen aldrig hade fört broder Gorenflot utan någon hemlig afsikt, som denne var långt ifrån att misstänka, och vi återvända till herr de Monsoreau, som färdas i bärstol på vägen från Méridor till Paris, samt till Bussy, som har lämnat Angers för att äfven bege sig till landets hufvudstad.
Det är ju en lätt sak för en ryttare, som rider en god häst, att hinna upp folk som gå till fots. Men han är också utsatt för risken att passera dem utan sin vetskap.
Och det var just det som hände Bussy.
Det var i slutet af maj och värmen var stark, i synnerhet vid middagstiden.
Herr de Monsoreau gaf befallning, att man skulle göra halt i en liten skogsdunge invid vägen. Och då han var mycket angelägen att hertigen af Anjou skulle så sent som möjligt få kännedom om hans affärd, vakade han noga öfver att alla hans följeslagare följde honom in under trädens skugga, där man skulle dröja under den värsta middagshettan. Lifsmedel medfördes på resan — en häst var lastad med sådana — och därför kunde en måltid anordnas utan främmande bistånd.
