— 241 —
Under rasten i skogsdungen red Bussy förbi ute på landsvägen.
Men man kan ju förstå, att den unge ädlingen icke färdades framåt utan att fråga sig för hvar han kunde, om man icke hade sett en bärstol åtföljd af ledsagare till häst och buren af bönder.
Ända till byn Durtal hade Bussy fått bestämda och tillfredsställande upplysningar. Öfvertygad om att han hade Diana framför sig, lät han sin häst gå i skridt och reste sig i stigbyglarna på toppen af hvarje liten kulle, för att speja efter de resande, som han följde i spåren.
Men tvärt emot hans förväntan blef han plötsligt utan alla underrättelser om dem han sökte. Resande, som han mötte, hade icke sett till dem, och när han kom till La Flèche och förgäfves frågade efter dem vid ingången till denna stad, blef han öfvertygad om, att han befann sig före i stället för efter.
Nu kom han att tänka på den lilla skogsdungen, som han hade passerat, och han förstod med ens, hvarför hans häst hade vädrat så ifrigt inåt träden och frustat upprepade gånger.
Bussy fattade genast ett raskt beslut. Han tog in på det sämsta värdshus han kunde upptäcka, och sedan han hade försäkrat sig om att hans häst icke behöfde sakna någonting, satte han sig i närheten af ett fönster, väl gömd bakom den trasa, som tjänstgjorde som gardin.
Hvad som i första rummet hade bestämdt honom för att välja detta logis, var värdhusets läge. Midt emot detsamma reste sig nämligen stadens förnämsta värdshus, och han hyste intet tvifvel om, att herr de Monsoreau skulle ta in just där.
Bussy hade gissat rätt. Vid fyratiden på eftermiddagen kom en kurir, som tog in på det fina värshuset.
En halftimme senare anlände hela kortegen. Hufvudpersonerna utgjordes af grefven, grefvinnan, Rémy och Gertrude; bipersoner voro de åtta bärarna, som byttes om för hvar femte mil.
Det var kurirens åliggande att anskaffa nya bärare.
Och som herr de Monsoreau var för svartsjuk att icke vara frikostig, föranledde hans ovanliga sätt att färdas hvarken svårigheter eller dröjsmål.
Kortegens hufvudpersoner inträdde i värdshuset den ena efter den andra. Diana stannade till sist och Bussy tyckte sig märka, att hon kastade oroliga blickar omkring sig. Hans första ingifvelse var att visa sig för henne, men han behärskade sig och höll sig undan. En enda oklokhet, och de kunde vara förlorade!
Det blef kväll. Bussy hoppades, att Rémy skulle bege sig ut, eller att Diana skulle visa sig i något fönster. Han svepte in sig i sin kappa och ställde sig på post ute på gatan.
