— 45 —
— Å, min vackra page, sade Bussy, i det han vände sig till Jeanne, ni har ju varit en smula orolig för hur det skulle lyckas er att komma in i Louvren, eller hvad? Men nu kan ni vara fullkomligt lugn, ni skall göra ett triumferande intåg i palatset. — Hallå, ers höghet! skrek Bussy så högt han förmådde till hertigen af Anjou.
Ropet skar genom rymden, och oaktadt hästarnas gnäggande och sorlet af ryttarnas prat, trängde det till hertigens öra.
Han vände på hufvudet.
— Är är det du, Bussy! utropade han helt förtjust. Jag trodde, att du var lifsfarligt sårad, och jag ämnade mig just till din bostad.
— Nåja, om jag inte är död, ers höghet, sade Bussy utan att ens tacka hertigen för hans uppmärksamhet, så är det sannerligen ingen annans fel än mitt eget. Ni utsätter mig verkligen för präktiga försåt och öfverger mig i angenäma situationer. I går på Saint-Lucs bal blef det ett väldigt gurgel. Och det var nära gjordt att de hade tappat af mig min sista blodsdroppe efteråt.
— Guds död! Det skola de minsann få betala, Bussy — hvarenda droppe!
— Ja, så låter det nu, svarade Bussy med sin vanliga frispråkighet, och så småler ni sedan åt den förste ni möter! Om ni åtminstone visade tänderna på samma gång! Men i stället pressar ni ihop läpparna så mycket ni kan.
— Nå, så följ med till Louvren, så får du väl höra! sade hertigen.
— Hvad skall jag få höra, ers höghet?
— Hur jag skall tala till min bror.
— Å, ers höghet, jag går alldeles inte till Louvren för att ta emot snubbor. Det kan vara lämpligt för prinsar af blodet och för smekungar.
— Var lugn! Jag har gjort din sak till en samvetssak för mig.
— Och ni lofvar mig en vacker upprättelse?
— Jag lofvar att du skall bli nöjd. Tvekar du ännu?
— Ers höghet, jag — jag känner er så väl!
— Kom med, säger jag. Det måste göras affär af denna sak.
— Nu har ni vägen klar, hviskade Bussy till grefvinnan. Det blir naturligtvis ett förskräckligt kolorum mellan de båda hetlefrade bröderna, och under tiden får ni träffa er man.
— Nå, kommer du nu, eller måste jag först ge dig mitt furstliga ord på, att …
— Nej, nej, utropade Bussy, det skulle bara bringa olycka! Men våga vinna, våga tappa, — jag följer er. Om man förolämpar mig, så skall jag nog förstå att hämnas.
Och Bussy intog sin plats i hertigens omedelbara närhet. Den nye pagen följde sin herre och höll sig tätt bakom honom.