— 46 —
— Hämnas — du? sade hertigen. Nej, nej, detta skall bli min omsorg, min tappre Bussy! Hör på, tillade han med sänkt röst, jag vet hvem, som öfverföll dig.
— Å, har ers höghet gjort sig besvär med att ta reda på det?
— Jag har till och med sett dem.
— Hur var det möjligt!
— Jag hade själf ett ärende åt samma håll — och det var nära att de hade öfverfallit mig i stället för dig. Å, jag hade ingen aning om att det var dig de väntade på, de stråtröfvarne! Om så hade varit …
— Nå, om så hade varit?
— Hade du den där nye pagen med dig? frågade hertigen, som lämnade sin hotelse ofullbordad.
— Nej, jag var ensam, ers höghet, sade Bussy. Och ni!
— Jag hade d'Aurilly med mig. Hvarför var du ensam?
— Därför att jag ville fortfarande göra mig förtjänt af att kallas “den tappre Bussy”.
— Och du blef sårad? frågade hertigen hastigt.
— Jag vill just inte glädja dem med att erkänna det, sade Bussy, men jag har i alla fall fått ett grundligt värjstyng genom ena sidan.
— De uslingarne! utropade hertigen. D'Aurilly påstod verkligen hela tiden att de hade ondt i sinnet.
— Hvad för slag? utbrast Bussy. Ers höghet har sett bakhållet — ers höghet var där i sällskap med d'Aurilly, som handterar värjan nästan lika bra som lutan — han sade till ers höghet, att de där männen hade onda afsikter — ni voro två och de bara fem — och ni stannade inte kvar för att hjälpa den, som skulle bli öfverfallen.
— För tusan, jag visste ju inte hvem det gällde!
— Vid Lucifers död, som Charles IX brukade säga — då ers höghet kände igen kung Henris vänner, borde ni väl ha förstått, att öfverfallet gällde en af edra egna. Och eftersom det knappt finns någon mer än jag, som har mod att vara ers höghets vän, var det ingalunda svårt att gissa till att det var mig de ville åt.
— Du har kanhända rätt, min käre Bussy, sade François, men jag kom rakt inte att tänka på det.
— Naturligtvis inte! sade Bussy med en suck, som egentligen uttryckte allt hvad han tänkte om sin herre, hertigen.
Vid framkomsten till Louvren mottogs hertigen vid porten af kaptenen för vakten, som hade stränga instruktioner, hvilka likväl naturligtvis icke gällde för den, som näst kungen var rikets främste man. Hertigen begaf sig således in i hvalvet vid bron med hela sin svit.
— Ers höghet, sade Bussy, då de befunno sig inne på slottsgården, medan ni nu framställer denna allvarliga anklagelse, som ni
