Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/650

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 246 —

handtryckning säga dig, att jag endast har tänkt på dig under dagens lopp!

— Å, Diana! Jag älskar dig — jag älskar dig! stammade Bussy-

— Ser du, sade Diana, jag tror, att våra själar äro så förbundna med hvarandra, att vi till och med på afstånd, utan att se eller höra hvarandra, måste känna oss lyckliga genom vår kärlek.

— Ja, ja! Men ändå — att se dig, att få sluta dig i mina armar, Å, Diana!

Deras hästar voro så nära hvarandra som möjligt — och de båda älskande. omfamnade hvarandra och glömde allt annat i världen.

Plötsligt ljöd en stämma, som kom dem båda att spritta till. Diana darrade af förskräckelse och Bussy af vrede.

— Diana! Hvar är ni? Svara mig, Diana!

Detta rop skar genom luften som en hemsk besvärjelse.

— Å, det är han — det är han! Jag hade glömt honom, hviskade Diana. Jag drömde så ljuft! Härliga dröm — grymma uppvaknande!

— Hör mig, Diana! utbrast Bussy. Kärleken förenar oss. Säg blott ett ord — och ingenting skall kunna skilja oss åt! Låt oss fly, Diana! Hvad skulle hindra vår flykt? Se dig omkring! Framför oss ligger stora vida världen, lyckan och friheten! Ett enda ord, och du är förlorad för honom, men tillhör mig för evigt!

Han höll henne kvar med mildt våld.

— Och min far? sade Diana.

— När han får veta, att jag älskar dig …

— Å, men besinna då — en far!

Bussy suckade resigneradt.

— Nåja, vi vinna kanske ingenting på det sättet! sade han. Befall och jag lyder!

— Vi måste böja oss för vårt öde, sade Diana och räckte honom sin hand. Men vi måste vara starkare än den dämon, som förföljer oss? Frukta ingenting — vår kärlek skall segra.

— Vi måste således skiljas nu! suckade Bussy.

— Grefvinna! ropade den hemska rösten. Svara mig — eller jag hoppar ur denna fördömda bärstol, om det också skulle kosta mitt lif!

— Farväl, min Louis! sade Diana. Han kunde vara i stånd att göra som han säger!

— Och du skulle kanske sörja öfver hans död?

— Är du svartsjuk? sade Diana med ett förtjusande leende.

Bussy släppte hennes hand, och inom ett par sekunder var Diana hos de andra. Herr de Monsoreau var nästan utan medvetande.

— Stanna! mumlade han, stanna!

— Stanna inte! befallde Rémy. Han är ju alldeles tokig. Men om han nödvändigt vill döda sig, så gärna för mig!