— 264 —
— Fyra! mumlade han.
— Just så, käre vän, sade Bussy med en instämmande nick, de äro fyra! Det förstås af sig själft, att jag ej behöfver uppmana en man med er skarpsinnighet, er tapperhet och fina takt, att sköta denna sak på ett så värdigt och ridderligt sätt som möjligt!
— Ni skall bli nöjd, käre vän!
Bussy räckte småleende sin hand till Saint-Luc.
— Tack! — Seså, herrar smekungar, nu blir det min tur att skratta!
— Men villkoren?
— Dem få de helt och hållet bestämma.
— Och vapnen?
— Hvilka de behaga.
— Dag, plats och stund?
— Alldeles efter deras val.
— Men …
— Vi spilla nu ej flera ord på de där uslingarna! Gå fort, käre vän! Jag gör en promenad i slottsparken under tiden. Där träffar ni mig sedan ni har uträttat ert uppdrag.
— Men det blir kanske långsamt för er att vänta.
— Jag har god tid.
Vi veta, att Saint-Luc träffade de fyra adelsmännen kvar i audienssalen, och att han där utbad sig ett samtal med dem.
Och nu uppsöka vi honom på nytt i Schombergs förmak, där han enligt den tidens stränga etikett måste vänta, medan de fyra gunstlingarna, som mycket väl förstodo anledningen till hans besök, intogo sina platser i salongens fyra hörn.
Sedan detta ändtligen hade skett, slogos dubbeldörrarna upp och en dörrvakt gick bugande ett par steg mot Saint-Luc, som med vänstra handen stödd mot värjans handtag, hvarigenom kappan elegant upplyftes, och med hatten i sin högra hand gick framåt och stannade midt i dörren med en precision, som skulle ha gjort heder åt den skickligaste arkitekts ögonmått.
— Herr d'Espinay de Saint-Luc! anmälde dörrvakten med hög röst. Saint-Luc steg in.
I sin egenskap af herre i huset reste sig Schomberg och gick emot sin gäst, som satte på sig hatten i stället för att hälsa.
Denna formalitet utvisade i hvilket ärende han kom.
Schomberg bugade sig och vände sig därefter mot Quélus.
— Jag har den äran att presentera för er herr Jacques de Levis grefve af Quélus, sade han.
Saint-Luc tog ett steg mot Quélus och gjorde nu i sin tur en djup bugning.
