Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 47 —

högtidligt har lofvat mig att frambära inför kungen, skall jag gå och tala ett par ord med någon.

— Går du ifrån mig, Bussy! sade hertigen oroligt. Han hade hela tiden räknat på att Bussy skulle vara närvarande:

— Jag måste. Men det hindrar inte! Var lugn — när bråket blir som värst, kommer jag igen. Men skrik och gorma, ers höghet, skrik af alla krafter, så jag kan höra det! Ty om jag inte hör er skrika, så kan ni ju förstå, att jag inte kommer.

Och medan hertigen inträdde i stora salen, smög Bussy, åtföljd af Jeanne, inåt en annan del af slottet.

Bussy var lika hemmastadd i Louvren som i sitt eget hotell. Han gick uppför en mindre trappa, passerade två eller tre ensliga korridorer och kom sedan till ett slags förmak.

— Vänta här, sade han till Jeanne.

— Gud i himmeln! Lämnar ni mig ensam? utbrast den unga kvinnan förskräckt.

— Jag måste, svarade Bussy. Det är nödvändigt att jämna vägen för er och skaffa er inträde.



V.
HURU MADEMOISELLE DE BRISSAC, ELLER RÄTTARE MADAME DE SAINT-LUC, BAR SIG ÅT FÖR ATT FÅ TILLBRINGA DEN ANDRA NATTEN EFTER SITT BRÖLLOP ANNORLUNDA ÄN FÖRUT.

Bussy begaf sig direkt till vapenkabinettet, som kung Charles IX hade tyckt så mycket om, men som numera var inredt till sofrum åt Henri III. Charles IX, den kunglige jägaren, grofsmeden och poeten, hade fyllt detta rum med jakthorn, skjutvapen, manuskript, böcker och skrufstäd. Under Henri III fanns där i stället två sängar, draperade med sammet och siden, frivola taflor, reliker, axelbindlar, välsignade af påfven, parfympåsar från orienten och en samling af de vackraste värjor, man gärna kunde se.

Bussy visste mycket väl, att Henri icke befann sig i detta rum, eftersom hans bror hade begärt audiens i galleriet. Men han visste också, att det rum, som innehafts af Charles IX:s amma, var beläget straxt intill, och att detta rum var reserveradt för kungens förnämste favorit. Eftersom Henri III var ganska ombytlig i sina tycken, hade rummet i tur och ordning innehafts af Saint-Mégrin, Maugiron, d'O, d'Épernon, Quélus och Schomberg. Och för närvarande borde det, enligt Bussys åsikt, vara upptaget af Saint-Luc, för hvilken kungen, efter hvad vi ha sett, hyste en så öfversvallande ömhet, att han hade enleverat honom från hans hustru.