— 272 —
— Ni är min vän! fortsatte herr Monsoreau, och därför varnar jag er för honom! När helst ni befinner er i någon kritisk situation, så kom bara till mig — jag skall gärna stå er till tjänst med mina råd.
— Herr grefve! sade Rémy, som kom för att se om förbandet, nu är det tid för er att sofva!
— Jag skall försöka, min käre doktor! Var snäll och tag madame de Monsoreau med er på en tur i trädgården, herr de Bussy! Det påstås, att den skall vara så ovanligt vacker i år.
— Jag står till er tjänst, madame! sade Bussy.
XXXVII.
HERR DE MONSOREAU TAR NYA FÖRSIKTIGHETSMÅTT.
Herr de Saint-Luc hade rätt, och Jeanne hade rätt. Efter en veckas förlopp hade Bussy insett det, och han gjorde sina vänner full rättvisa.
Att likna forntidens hjältar var nog någonting vackert och stort, och därmed förskaffade man sig ett berömdt namn inför eftervärlden, men sedan Bussy hade snärjts i kärlekens garn, tänkte han ej längre på Plutark. Han var vacker som en Alcibiades och han frågade ej längre efter det förflutna, han lefde uteslutande för det närvarande.
Diana var enkel och naturlig — hon öfverlämnade sig helt och hållet åt de båda instinkter, som misantropen Figaro tillerkänner kvinnosläktet: att älska och bedraga. Icke för en enda sekund fördjupade hon sig i filosofiska spekulationer rörande plikt och pliktuppfyllelse. Att älska Bussy var hennes logik, att icke tillhöra någon annan var hennes moral, att genombäfvas af de ljufvaste rysningar vid blotta beröringen af hans hand var hennes metafysik.
Fjorton dagar hade nu förflutit sedan herr de Monsoreau fick det ödesdigra värjstynget och patientens förbättring fortskred med hvarje dag. Han hade undsluppit sårfebern, tack vare behandlingen med kalla omslag, detta förträffliga läkemedel, som slumpen eller snarare försynen hade låtit Ambroise Paré upptäcka. Men herr de Monsoreau uppskakades plötsligt af en förskräcklig underrättelse — hertigen af Anjou hade anländt till Paris tillsammans med änkedrottningen och sina vänner.
Och det såg ut, som om grefven icke oroade sig utan skäl, ty redan dagen efter sin ankomst till Paris infann sig hertigen i herr de Monsoreaus hotell vid rue des Petits-Pères.
Nu är det ju ingen möjlighet att stänga sin dörr för en kunglig
