— 273 —
höghet, som visar ett så vänskapligt intresse för ens välbefinnande. Herr de Monsoreau tog således emot hertigen, och hertigen var idel solsken mot honom och i all synnerhet mot grefvinnan.
Så snart hertigen hade aflägsnat sig, ropade öfverhofjägmästaren på sin hustru, och trots alla doktor Rémys invändningar, gick han stödd på hennes arm, tre gånger rundt omkring sin fåtölj.
När denna rundtur var slut, satte han sig åter i fåtöljen. Han såg mycket belåten ut, och Diana antog, att döma efter hans småleende, att han hade någon illistig plan i sinnet.
Men detta tillhör huset Monsoreaus inrikes historia.
Vi återvända till hertigens af Anjou återkomst, som sammanfaller med den episka delen af vår berättelse.
Man kan ju tänka sig, att den dag, då François af Valois återvände till Louvren, icke skulle förflyta obemärkt.
Uppmärksamma betraktare iakttogo dels kungens stela och högdragna uppträdande, dels änkedrottningens likgiltiga min, och dels en viss underdånighet parad med oförskämdhet hos hertigen, hvars uppsyn tycktes säga: Hvad tusan kallar ni mig tillbaka för, om ni tar emot mig med sura miner?
Mottagningsceremonien förhöjdes dessutom af de vildt flammande ögonkast, som herrar Livarot, Ribeirac och d'Entragues slungade omkring sig. Bussy hade underrättat dem om sakernas ställning, och nu ville de visa sina blifvande motståndare, att om krig också hade blifvit förhindradt, så hade hindret i alla händelser icke kommit från dem.
