Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/683

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 279 —

Saint-Luc försökte trösta honom med att repstegsfabrikationen nu hade nått en höjdpunkt af dittills oanad förträfflighet. Med en repstege till sitt förfogande kunde man godt umbära allt hvad trappor hette.

Herr de Monsoreau gnuggade händerna af förnöjelse vid tanken på den harm, som hertigen skulle erfara.


XXXVIII.
HERTIGEN KOMMER PÅ VISIT I DET LILLA HUSET VID DES TOURNELLES.

Upphetsning kan hos somliga människor gälla för verklig passion, alldeles som vargens och hyenans hunger ha en viss likhet med mod.

Det var påverkad af en dylik känsla som hertigen af Anjou — — hvars harm gick öfver alla gränser, då han upptäckte, att Diana ej längre fanns på Méridor — hade begifvit sig till Paris. Han var nu nästan förälskad i denna unga kvinna, och det just därför att hon ständigt rycktes ifrån honom.

Hans hat till Monsoreau, hvilket förskref sig från den dag, då han hade fått veta, att denne hade förrådt honom, hade nu öfvergått till ett ursinnigt raseri, hvilket var så mycket farligare, därför att han, på grund af sin kännedom om grefvens energiska karakter, ville vara färdig att slå till utan att blottställa sig själf.

Å andra sidan hade hertigen icke sagt farväl åt sina politiska förhoppningar, långt därifrån. Öfvertygelsen om hans egen vikt och betydenhet hade snarare tilltagit än tvärtom, och så snart han kom tillbaka till Paris hade han åter börjat med sina smygande, hemlighetsfulla stämplingar.

Ögonblicket var gynnsamt. Ett stort antal vacklande konspiratörer, som helst vände kappan efter vinden, skyndade nu att samla sig omkring hertigen af Anjou, uppmuntrade af den sorts triumf, som konungens svaghet och änkedrottningens slughet hade förskaffat François och hans anhängare. Omärkliga, men kraftiga trådar förbundo hans sak med Guisernas. De tre bröderna af Guise höllo sig däremot försiktigt i skuggan och iakttogo en tystnad, som i ytterlig grad oroade Chicot.

För öfrigt ägde aldrig några politiska utgjutelser rum mellan hertigen och Bussy — mellan dem rådde ett hyckladt vänskapligt förstånd, det var allt. Hertigen kände en obestämd oro, då han såg den unge ädlingen hos Monsoreau, och han harmades öfver att se Bussy åtnjuta den misstänksamme öfverhofjägmästarens förtroende.

Han oroades också af att se Dianas vackra ansikte stråla af en glädje och en friskhet, som gjorde henne dubbelt tillbedjansvärd.