— 280 —
Hertigen visste, att det är solen, som ger blommorna färg och doft — och att kärleken har samma förskönande inverkan på kvinnorna. Det var tydligt och klart att Diana kände sig lycklig, och för en så afundsam och illvillig människa som hertig François, föreföll andras lycka nästan som ett brott.
Född prins, hade han på mörka krokvägar nått sin nuvarande maktställning. Han var alltid färdig att begagna våld, vare sig i fråga om kärlek eller hämnd, därför att våldshandlingar alltid hade lyckats för honom. Med Aurilly till rådgifvare kom han snart på den tanken, att det vore en skam för honom att låta hindra sig i sina begärelser af så löjliga orsaker som en äkta mans svartsjuka och en kvinnas afsky.
En natt hade han sofvit illa och haft obehagliga drömmar. Han kände nu, att hans passion för Diana ej lämnade honom någon ro, och så snart han var klädd, befallde han fram sin häst. Han skulle besöka herr de Monsoreau.
Man underrättade honom om, att öfverhofjägmästaren hade flyttat till rue des Tournelles. Hertigen smålog. Det var flykten från Méridor, som upprepades om igen.
Han frågade — för formens skull — hvar herr de Monsoreaus nya bostad var belägen. Och när man svarade, att huset låg vid place Saint-Antoine, sade han till Bussy, som åtföljde honom:
— Eftersom han har flyttat till des Tournelles, så låt oss besöka honom där.
Eskorten sattes i gång och hela kvarteret Saint-Antoine kom i rörelse för att betrakta det lysande följet. Hertigen var nämligen numera alltid åtföljd af tjugufyra unga ståtliga adelsmän, af hvilka hvar och en medförde två lakejer, alla till häst.
Hertigen kände mer än väl till det lilla huset och dess ingång, Bussy kände det ännu bättre.
De stannade utanför porten, hoppade ur sadeln och gingo in i gången och uppför trappan. Men hertigen gick in i rummen och Bussy stannade utanför.
Däraf kom det sig att hertigen, trots sina furstliga privilegier, icke träffade någon annan än herr de Monsoreau, som tog emot sin gäst liggande på en chäslong, medan Bussy däremot togs emot af Diana, som mötte honom med öppna armar och slöt honom ömt i sin famn, medan Gertrude stod på vakt.
Monsoreau, som alltid var blek, blef askgrå i ansiktet, då han fick se hertigen. Han kunde omöjligt få se en pinsammare syn.
— Ers höghet! utbrast han skälfvande af kväfd förbittring. Ers höghet under detta låga tak! Det är verkligen en alltför stor ära för en så ringa person som jag.
Grefven gjorde sig knappt besvär med att dölja sin harm.
