— 289 —
— Än herr de Monsoreau? Hvad gör han?
— Ja, det vete böfveln! Men han är ju min vän, och jag kan naturligtvis vara angelägen att få veta hur han mår, därför att han såg så klen ut i går — det är ganska enkelt, tycker jag.
— En ypperlig idé, ers höghet — den kan inte vara snillrikare, förklarade Aurilly.
— Hör du hvad de säga? frågade Monsoreau sin betjänt.
— Nej, ers nåd, men de komma hitåt, och det kan inte dröja länge innan vi urskilja orden.
— Därborta är en stenhög, som skulle vara ett förträffligt gömställe för ers höghet, sade Aurilly.
— Ja, men vänta litet! Jag vill se efter, om man inte kan se in i rummet genom springan vid gardinen.
Diana hade, som vi veta, åter tändt sin lampa, och en smal ljusstråle trängde fram på sidan om gardinen. Hertigen och Aurilly vredo och vände sig på alla möjliga sätt under minst tio minuter, för att försöka se in i Dianas rum, men det var förgäfves.
Under deras gymnastiska öfningar sjöd herr de Monsoreau af förbittring. Allt emellanåt lade han sin iskalla hand på musköten.
— Skall jag behöfva tåla detta? mumlade han. Måste jag fördraga hvarje skymf? Nej, nej, det är slut med mitt tålamod. Guds död! Jag får hvarken sofva eller vaka eller ens plågas i ro, därför att den eländige hertigen hyser en usel passion för min hustru! Jag är ingen medgörlig träl, jag är grefve de Monsoreau — och kommer den uslingen hitåt, så skjuter jag honom! Tänd luntan, René!
Hertigen hade nu ändtligen kommit underfund med att det var omöjligt för honom att se bakom gardinen, och han ville just gå till stenhögen och gömma sig där, medan Aurilly skulle bulta på porten, då lutspelaren plötsligt glömsk af allt hvad etiketten fordrade, lade sin hand på hertigens arm.
— Hvad är det åt er, herre? frågade hertigen förvånad.
— Kom! Kom hit, ers höghet! bad Aurilly.
— Hvad i all världen är det?
— Ser inte ers höghet någonting som lyser därborta till vänster? Kom! Kom, för all del!
— Jag tycker mig verkligen se en gnista bland de där stenarna.
— Det är mycket säkert den brinnande luntan till en musköt, ers höghet!
— Aha! utbrast hertigen, Men hvem böfveln kan ligga gömd där?
— En af Bussys vänner eller tjänare, förmodligen. Låt oss gå härifrån! Vi ta en omväg och smyga oss hit igen från ett annat håll. Den gömde gör troligtvis larm — och så få vi se Bussy flyga ut genom fönstret.
