— 290 —
— Du har rätt, sade hertigen. Kom!
De gingo öfver gatan igen till den plats, där de hade bundit sina hästar.
— Nu gå de sin väg, sade Monsoreaus betjänt.
— Ja! svarade Monsoreau. Kände du igen dem?
— Jag tyckte precis att det var hertigen af Anjou och herr Aurilly.
— Det slår in! Men jag skall snart bli ännu säkrare på min sak.
— Hvad vill ers nåd göra?
— Kom med!
Under tiden hade hertigen och Aurilly vikit af åt rue Saint-Cathérine i afsikt att vända tillbaka längs trädgårdarna och komma igen från Bastiljboulevarden.
Monsoreau gick tillbaka in och gaf befallning, att hans bärstol skulle göras i ordning för en utflykt.
Det gick alldeles så som hertigen hade förutsett.
Det buller, som Monsoreau åstadkom vid sin återkomst, skrämde Bussy på flykten. Ljuset släcktes plötsligt i Dianas rum, fönstret öppnades, stegen fasthakades och släpptes ned, och Bussy måste aflägsna sig alldeles som Romeo, men utan att, som han, ha fått se dagen gry och höra lärkan.
Just då han satte foten på marken och Diana kastade ned stegen, kommo hertigen och Aurilly fram till Bastiljens hörn.
De hunno nätt och jämt urskilja en skugga, som sänkte sig mellan himmel och jord nedanför Dianas fönster. Men skuggan var i nästa ögonblick försvunnen bortom hörnet af rue Saint-Paul.
— Men vi väcka ju hela huset, ers nåd! sade René.
— Hvad frågar jag efter det? svarade Monsoreau häftigt. Det måtte väl vara jag som är herre här — och jag har väl rättighet att gå in här såväl som hertigen af Anjou!
Bärstolen var snart i ordning och det dröjde icke länge förrän herr de Monsoreau befann sig utanför hertigens hotell, där han alltid hade fritt tillträde. I samma ögonblick som hertigen drog af sig stöflarna, stod Monsoreau på tröskeln till hans rum, anmäld af en lakej.
Om åskan hade slagit ned framför François af Anjou, kunde han ej ha blifvit mera öfverraskad, än han blef vid denna anmälan.
— Herr de Monsoreau! utbrast han likblek och med darrande röst.
— Ja, det är jag, ers höghet, förklarade Monsoreau med ett våldsamt försök att behärska den vrede, som kom blodet att koka i hans ådror.
Denna ansträngning var så påkostande, att herr de Monsoreau kände sina knän svikta. Han sjönk maktlös ned på en stol vid dörren.
