— 297 —
kommer in, åtföljd af fyra eller fem ledsagare — och portarna stängas bakom honom och dessa fyra eller fem personer. Nåväl! Ers höghet känner de munkar, som bruka ta emot hans majestät i klostret och uttala brödernas hälsning? Det är desamma som voro närvarande vid ers höghets kröning!
— Och de skulle våga att komma sin hand vid Herrens smorda?
— Endast för att ge honom tonsuren!
— Hvad? Skulle man våga klippa kungens hufvud! utbrast hertigen, som med girigt intresse lyssnat till Monsoreaus ord. Hvem vågar det?
— Å, när man har kommit så långt, är han inte längre kung.
— Hvad skall detta betyda?
— Har ni inte hört talas om en munk där i klostret, en helig man, som håller tal under väntan på att få göra mirakler?
— Broder Gorenflot?
— Alldeles.
— Han som ville predika för folket med gevär på axeln?
— Just han. Kungen föres till hans cell — och sedan han väl har kommit dit, åtar den helige brodern sig att förmå honom att underskrifva sin tronafsägelse. Och så snart detta är gjordt, kommer madame de Montpensier med saxen — hon bär den hängande vid sitt skärp — en charmant sax af massivt guld, konstnärligt ciselerad — ära den som äras bör!
Hertig François satt stum. Pupillen i hans ögon vidgades som på en katt, då han lurar på rof i mörkret.
— Fortsättningen kan ers höghet tänka sig, fortfor Monsoreau. Man tillkännager för folket, att hans majestät i djup ånger öfver sina synder har uttryckt sin önskan att stanna i klostret till sitt lifs slut. Och om någon skulle visa benägenhet att betvifla denna förklaring, så har hertigen af Guise armén i sin hand, kardinalen regerar kyrkan och herr de Mayenne borgerskapet. Med sådana medel till sitt förfogande bör man ju kunna förmå folket att tro hvad som helst.
— Men man skall beskylla mig med att ha öfvat våld, invände hertigen efter några sekunders tystnad.
— Ers höghet är inte tvungen att vara närvarande.
— Man skall anse mig som usurpator.
— Ers höghet glömmer tronafsägelsen!
— Den kommer kung Henri aldrig att underskrifva!
— Jag har hört sägas, att broder Gorenflot skall vara en mycket klok och mycket kraftig man.
— Planen är således fullkomligt uppgjord?
— Fullkomligt.
— Man hyser ingen fruktan för att jag skulle kunna förråda den?
