— 298 —
— Nej, ers höghet! Ty man har en annan lika väl utarbetad, men riktad mot er, om ni skulle visa er som förrädare.
— Aha! utbrast hertig François.
— Men den vet jag ingenting om, ers höghet! Man har inte velat inviga mig i den därför att man vet, att jag är er så vänskapsfullt tillgifven. Jag vet blott att planen existerar, det är allt!
— Jag ger mig, Monsoreau — hvad skall jag göra?
— Gå in på allt.
— Nåväl — jag går in på allt.
— Det är inte nog att bekräfta det muntligt.
— Huru skall det då ske?
— Skriftligt.
— Det är ju en dårskap att tänka sig, att jag skulle gå in på något sådant.
— Huru så?
— Tänk, om sammansvärjningen skulle misslyckas!
— Ja, det är just för denna eventualitet som man vill ha ett skriftligt medgifvande af ers höghet.
— För att söka skydd bakom mitt namn?
— Naturligtvis!
— Det inlåter jag mig alls inte på. Nej, nej — tusen gånger nej!
— Ni kan inte dra er tillbaka, ers höghet!
— Är ni galen?
— Ty det vore detsamma som ett förräderi!
— Hur vill ni förklara det?
— Jag borde i så fall ha tegat, men ers höghet befallde mig ju att tala!
— Må vara! De få ta det hur som helst, men jag vill åtminstone ha frihet att välja hvilken fara jag vill löpa.
— Akta er att göra ett dåligt val, ers höghet!
— Det blir min sak, svarade hertigen något osäkert, men likväl med ett försök att vara ståndaktig.
— Jag råder ers höghet att besinna sig — i ert eget intresse!
— Men jag skulle ju kompromettera mig genom att skrifva under.
— Det blir er död om ni nekar!
Hertigen ryste.
— Skulle man våga det? mumlade han.
— Man skall våga allt, ers höghet. Sammansvärjningen har redan gått så långt, att den måste föras till ett slut, hvad det än må kosta.
Det var lätt att se att hertigen hade råkat i den största villrådighet.
— Jag skall skrifva — i morgon, förklarade han.
