— 302 —
— Nåväl, ers höghet — om åtta dagar! Han slog sig för bröstet där han hade det underskrifna papperet gömdt. Om åtta dagar eller också — ni förstår!
— Kom igen om en vecka! Mera kan jag inte säga nu.
— Det är också egentligen bättre så, förklarade Monsoreau. Ty om en vecka har jag återfått alla mina krafter, och det behöfs då man skall hämnas.
Han gick efter en afskedsvink, som lätt kunde ha blifvit tagen för en åtbörd af hot.
XLI.
EN PROMENAD TILL DES TOURNELLES.
De unga adelsmännen från Anjou hade så småningom kommit tillbaka till Paris.
Om vi sade, att de återvände dit med något slags tillförsikt, så skulle ingen tro oss. De kände alltför väl kung Henri, och äfven hans bror och hans mor, för att kunna inbilla sig, att saken skulle vara afgjord med ett par omfamningar inom familjen.
De hade i för friskt minne den hetsjakt, som kungens vänner hade anställt efter dem, och de fruktade, att detta obehagliga uppträde skulle upprepas.
Och därför återkommo de nu i all tysthet och smögo sig in i staden beväpnade ända till tänderna och färdiga att dra blankt vid minsta anledning. Väl femtio gånger under vägen till hôtel d'Anjou höjde de sina värjor mot fridsamma borgare, som ej hade begått annat brott än att betrakta dem, då de redo förbi. Antraguet visade sig i synnerhet hetsig och skyllde alla obehag på kungens smekungar, som han nog skulle säga ett par ord vid tillfälle.
Han uttalade denna sin afsikt till Ribeirac, som alltid förde det sunda förnuftets talan. Och Ribeirac svarade, att innan Antraguet förskaffade sig det tillämnade nöjet, borde han laga att han hade gränsen i närheten, helst på två håll.
— Å, jag tänker, att den saken reder sig, förklarade Antraguet.
Hertigen tog mycket hjärtligt emot dem.
De voro ju i hans tjänst, liksom herrar Maugiron, Quélus, Schomberg och d'Epernon voro i kungens.
Efter de första hälsningarna sade han till dem:
— Man måtte hysa vissa anslag mot edra lif, har jag hört sägas. Sådant ligger i luften nu för tiden. Akta er väl, mina vänner!
— Vi ä' beredda, ers höghet, svarade Antraguet. Men vore det
