— 303 —
inte lämpligt att vi gjorde hans majestät vår uppvaktning? Det länder inte Anjou till heder, om vi gömma oss undan. Hvad tycker ers höghet?
— Antraguet har rätt! förklarade hertigen. Om ni vill, så går jag med.
De tre unga adelsmännen kastade frågande blickar på hvarandra. I samma stund inträdde Bussy. Han gick fram och omfamnade sina kamrater.
— Ni ha dröjt länge! sade han. Men hvad var det jag nyss hörde? Ämnar ers höghet gå och låta döda sig i Louvren liksom Cesar blef dödad i Roms senat? Besinna, att hvar och en af hans majestäts smekungar med glädje skulle ta med sig hem en liten bit af ers höghet under sin kappa!
— Men vi skulle just ha lust att knuffas med de där herrarna, käre vän!
Bussy skrattade.
— Nå, vi få väl se! Vi få väl se! sade han.
Hertigen betraktade honom uppmärksamt.
— Vi gå till Louvren, fortsatte Bussy, men bara vi — hans höghet gör klokast i att stanna hemma i sin trädgård och slå hufvudena af sina blommor.
François låtsade skratta åt skämtet. I grund och botten var han rätt belåten att slippa följa med.
De unga adelsmännen iförde sig lysande dräkter. De voro alla rika och förslösade med förnöjelse sina ärfda förmögenheter på siden, sammet och guldbroderier. Under vägen till Louvren väckte det af brokad och ädla stenar glittrande följet allmän uppmärksamhet, så mycket mer som man visste, att inom de lysande ädlingarnas bröst glödde ett oförsonligt hat mot kungens favoriter.
Men Henri III ville icke bevilja audiens åt de unga adelsmännen från Anjou. De väntade länge förgäfves i galleriet.
Slutligen infunno sig herrar Quélus, Maugiron, Schomberg och d'Épernon, och under artiga bugningar och ett lifligt beklagande meddelade de kung Henris nekande svar.
— En sorglig underrättelse, mina herrar, sade Antraguet — ty Bussy höll sig så mycket som möjligt i skuggan — men den förlorar mycket af sin bitterhet, då den kommer från så älskvärda munnar.
— Mina herrar, sade Schomberg, ni som ä' själfva artigheten och behaget! Skulle ni inte vilja hålla er skadeslösa för den nyss lidna missräkningen genom att företaga en liten promenad tillsammans med oss?
— Å, mina herrar — vi ämnade just utbedja oss detta nöje! sade Antraguet. Men Bussy lade sin hand på hans arm och sade:
— Tyst! Och låt dem hållas!
