— 308 —
— Nej! svarade denne. Herr de Bussy har försonat sig med några af herrarna vid hofvet, och han firar denna försoning med en storståtlig festmåltid.
— Jag kan väl aldrig tro att han förgiftar dem, tänkte Chicot. Men jag vet ju, att han aldrig skulle göra det. Hans majestät kan vara lugn för sina favoriter ännu så länge!
Nu vände Chicot om till Louvren och träffade där på Henri, som promenerade af och an i sin vapensal och var vid mycket dåligt lynne.
Han hade skickat ej mindre än tre bud efter Quélus, men som dessa bud ej förstodo att hans majestät var orolig, stannade de under vägen på ett utskänkningsställe, där de förnöjde sig med vin och diverse andra goda saker.
När Chicot kom in, utropade kungen häftigt:
— Ack, käre vän! Vet du hvad som har blifvit af dem?
— Hvilka dem? Dina smekungar?
— Ack ja! Mina stackars vänner?
— Jag tänker att de ä' rätt illa däran, svarade Chicot.
— Har man dödat dem för mig? utbrast Henry med hotande röst. Säg ut!
— Det är troligen alldeles slut med dem, sade Chicot småskrattande.
— Skrattar du, hedning?
— Lugna dig, min son! Döda ä' de inte, men nog tror jag att de ä' dödfulla.
— Å, hvad du skrämde mig! Men hur vågar du förtala dem för mig?
— Tvärtom, ers majestät!
— Du skämtar då om allt! Men försök nu att vara allvarsam! Vet du, att de ha gått ut tillsammans med de unga herrarna från Anjou?
— Visst vet jag det!
— Vet du också resultatet af denna sammanvaro?
— Ja visst! Jag har ju nyss sagt dig det. Om de inte ä' alldeles dödfulla, så är det nog inte mycket som fattas.
— Men Bussy då — Bussy?
— Ja, han är då en särskildt farlig karl!
— Tala allvarsamt, Chicot!
— Han har ju bjudit dina vänner på middag, vet jag! Tycker du att det är bra gjordt af honom kanske?
— Har Bussy bjudit dem på middag? Sina svurna fiender! Det är ju alldeles omöjligt.
— Ja, ser du — om de vore vänner, så skulle de alls inte känna något behof att berusa sig i hvarandras sällskap. Hör på, Henri, är du god gångare?
— Hvad menar du med det?
