— 309 —
— Kan du gå ända till floden?
— Jag skulle kunna gå till världens ände för att få se ett så märkvärdigt skådespel.
— Du behöfver bara gå till hôtel Bussy, för att få se underverket.
— Följer du med?
— Nej tack! Jag kommer just därifrån.
— Men du kunde väl ändå …
— Nej, nej! Du kan väl begripa, att jag inte alls behöfver öfvertyga mig om det, eftersom jag redan har sett det. Jag har alldeles nött ut mina ben med att springa omkring i dag, nu har jag inte råd att nöta dem längre. Men gå du, min son, om du har lust — gå du, Henri lille!
Kungen gaf honom ett vredgadt ögonkast.
— Det är bra snällt af dig att oroa dig för de där ungdomarna! De göra ju för närvarande ingenting annat än skratta, festa och klandra din styrelse, så du kan vara fullkomligt lugn för dem. Låt oss nu i stället få en ordentlig supé — och se'n gå vi och lägga oss!
Kungen kunde ej låta bli att småle.
— Du kan då verkligen smickra dig med att vara en vis man, sade Chicot. Frankrike har haft både små och stora kungar, men ingen så tålig som du. Jag är viss om, att du i historien kommer att kallas för Henri den tålmodige. Det är en mycket vacker dygd att vara tålig, du — när man inte har någon annan.
— Tänk, att de inte ens förstå att uppföra sig som gentlemän! klagade Henri.
— Å, du oroar dig fortfarande för dina vänner, sade Chicot och sköt kungen framför sig till matsalen. Först jämrar du dig öfver att de ä' döda, och när du så får veta att de inte ä' det, så gråter och jämrar du dig i alla fall! Du gnäller då också jämt!
— Du retar mig, Chicot!
— Nå, men skulle du nu ha tyckt bättre om, att de alla låge med sju eller åtta värjstyng i magen? Du får väl lof att vara en enda smula konsekvent!
— Jag skulle tycka om att kunna räkna på mina vänner, sade Henri med dyster ton.
— Aha! Men, för böfveln — räkna på mig! Det kan du alltid göra, min son — bara jag får mat! Ge mig litet fasan — och tryffel också, tillade han och räckte fram sin tallrik.
Henri och hans ende vän gingo tidigt till sängs. Kungen suckade och kände en tryckning öfver hjärtat; Chicot pustade, därför att han hade ätit för mycket.
Följande morgon inställde sig herrar Quélus, Schomberg, Maugiron och d'Épernon i vanlig tid till kungens lever. Dörrvakten var van att låta dem gå in, och han öppnade dörren.
