Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/715

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 311 —

— Om ers majestät förännar oss ett enskildt samtal, så ska' vi genast förklara oss.

— Jag afskyr drinkare och förrädare!

— Sire! utropade de tre adelsmännen med en mun.

— Tålamod, mina vänner! sade därefter Quélus till de öfriga. Hans majestät har naturligtvis sofvit illa och haft elaka drömmar. Ett enda ord skall vara nog för att göra vår högt älskade herre god igen.

Den impertinenta ursäkt, som så djärft tillskrefs kungen af en undersåte, gjorde ett visst intryck på Henri. Han förstod, att de som vågade säga sådana saker, icke kunde ha gjort någonting mindre hederligt.

— Tala! sade han, men fatta er kort!

— Det vore kanske möjligt, sire, men det vore svårt.

— Jo, jo! Det tar lång tid att kringgå vissa anklagelser, sade kungen.

— Dem går man genast in på lifvet, förklarade Quélus. Men han gaf dörrvakten och Chicot en blick, som påminde kungen om, att han hade bedt om ett enskildt samtal.

Kungen vinkade, och dörrvakten gick. Chicot öppnade nu äfven sitt andra öga och sade:

— Bry er inte om mig — jag sofver som en gris!

Han slöt nu båda ögonen och började snarka af alla krafter.


XLIII.
CHICOT VAKNAR IGEN.

Chicots tydliga bemödande att åter falla i sömn öfvertygade de unga adelsmännen, att de ej behöfde fästa sig vid hans närvaro.

Och för öfrigt hade de nästan vant sig att anse narren som ett af de oundgängliga inventarierna i kungens sofrum.

— Ers majestät! sade Quélus med en djup bugning. Ers majestät känner endast till hälften hvad som har tilldragit sig, och jag vågar påstå, att denna hälft är den minst intressanta. Naturligtvis har ingen af oss för afsikt att förneka, att vi ha ätit middag hos herr de Bussy — vi vilja till och med till ära för hans kock medge, att det var en öfverdådigt präktig middag.

— Ja, där fanns i synnerhet ett vin från Österrike eller Ungern, som var någonting enastående i den vägen, förklarade Schomberg.

— Hör bara på den otäcke tysken! utbrast Henri. Jag har alltid misstänkt, att han har stor svaghet för spirituosa.

— Det har jag vetat länge, sade Chicot, jag har sett honom full minst tjugo gånger.