Den här sidan har korrekturlästs
— 310 —
Chicot låg ännu och sof, men kungen hade ej fått en blund i sina ögon: Han rusade ursinnig upp ur sängen, slet bort de parfymerade betäckningarna från ansiktet och skrek:
— Ut härifrån! Ut, säger jag!
Den förbluffade dörrvakten förklarade för de unga adelsmännen, att kungen ej ville ta emot dem. De betraktade hvarandra med häpnad.
— Men, sire, stammade Quélus, vi ville säga ers majestät, att …
“Ut! Ut!”
— Att ni inte ä' druckna längre, eller hur? inföll Henri försmädligt.
Chicot öppnade sitt ena öga.
— Förlåt, ers majestät, sade Quélus med mycken värdighet, ers majestät tar fel.
— Och jag har ändå inte berusat mig med Anjouvin, jag!
— Aha! sade Quélus småleende, nu förstår jag! Ja visst …
— Nå, hvad är det?
