— 313 —
ert kungarike är nu lika skröpligt som dessa åldrade gudar — det kan inte lefva utan offer!
— Han talar gyllene ord! utbrast Chicot. Quélus, min son — gå du ut och predika på gatorna i Paris, och jag vill sätta upp en oxe mot ett ägg, att du till och med kommer att öfverglänsa den ljungande vältalaren Gorenflot!
Henri III sade ingenting. Det märktes tydligt, att en stor förändring småningom försiggick i hans sinne. I början hade han bemött sina gunstlingar öfvermodigt och hånfullt, men så blef han allt mera tyst och tankfull, och nu föreföll han dyster och uppskrämd.
— Vidare, Quélus! Du ser, att jag lyssnar till dina ord, sade han slutligen.
— Ers majestät är en stor regent, fortsatte Quélus efter en kort paus, men ers majestät saknar öfverblick öfver det hela. Adeln reser skrankor, som ers majestät inte mäktar höja sig öfver, och folket å sin sida tornar upp murar, som snart skola växa ers majestät öfver hufvudet. Nåväl, ers majestät — ni, som är en tapper krigare — ni vet ju, hur man bär sig åt i fält, när en fientlig styrka ställer sig som en hotande mur på trettio stegs afstånd från ens egen! De fega se sig tillbaka och fly, men de tappra sänka hufvudet och rusa till anfall.
— Ja, ja — framåt! ropade kungen häftigt. Guds död! Är jag inte den främste adelsmannen i mitt rike? Har jag inte i yngre dagar deltagit i ärofulla strider, som ännu hedras i sång och saga? Framåt, mina herrar! Jag går i spetsen och störtar mig i striden, där den rasar som värst!
— Ja, ja, framåt! upprepade de unge adelsmännen, elektriserade af kungens stridslystnad. Framåt! Till strids!
Chicot satte sig upp.
— Håll fred på er, ni andra därborta, sade han, och låt Quélus tala! Fortsätt du, min son! Du har redan sagt så många kloka och vackra saker, men du har nog flera kvar. Fortsätt!
— Ja, Chicot, du har rätt — som du ofta har. Jag skall fortsätta. Jag vill säga ers majestät, att nu är ögonblicket inne till ett af dessa offer, hvarom jag förut har talat. Mot de osynliga murar, som innesluta ers majestät och hämma er syn, skola fyra modiga män störta sig, vissa om ert gillande och eftervärldens berömmelse.
— Hvad menar du, Quélus? frågade kungen. Det hänförda uttrycket i hans ögon dämpades af en viss oro. Om hvilka fyra män talar du?
— Jag och mina kamrater vilja offra oss, ers majestät! förklarade den unge ädlingen med den stolthet, som alltid fyller en mans bröst, då han riskerar sitt lif för en stor sak.
— För hvad?
