Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/718

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 314 —

— För ers majestäts välfärd!

— Och mot hvem vilja ni strida?

— Mot edra fiender, sire!

— Ungdomligt hot och fantasteri! utropade Henri.

— Så bedömer kanske det kortsynta folket den känsla, som lifvar oss, sire! Och ers majestäts välvilja för oss är så stor, att den ej ens försmår att begagna sig af en så trivial förevändning. Men vi genomskåda er afsikt, sire! Och ni bör tala som en kung och inte som en kälkborgare. Försök inte att inbilla oss, att ni tror, att Maugiron hyser en särskild afsky för Antraguet, att Schomberg inte kan tåla Livarot, eller att d'Épernon är afundsjuk på Bussy och att Quélus hatar Ribeirac! Visst inte! Nej, vi äro alla unga, glada och ridderliga och skulle kunna älska hvarandra som bröder. Det är inte personlig ovilja, som väpnar våra händer — det är Frankrikes strid mot Anjou, det är folkets själftagna rätt, som reser sig mot Försynens gudomliga maktfullkomlighet. Vi känna oss som utkorade att föra kungamaktens kamp mot Ligan, och vi ha kommit för att säga till ers majestät: Välsigna oss, vår herre och kung — småle i nåd mot dem, som vilja dö för ers majestät! Er välsignelse skall måhända förskaffa oss seger, ert småleende skall göra det lätt för oss att dö.

Henris ögon fylldes af tårar. Han bredde ut sina armar för att sluta sina trogna vänner till sitt bröst.

Hela detta uppträde var icke utan en viss rörande stämning. Kungens verkligt varma tillgifvenhet för sina tappra gunstlingar och dessas modiga offervillighet måste göra ett djupt intryck.

Till och med Chicot var allvarligt rörd. Han satt i sin säng med hufvudet stödt mot handen, och hans vanligen kallt likgiltiga och sarkastiska min var totalt förvandlad. Hans ögon uttryckte ett sorgset allvar.

— Mina kära, tappra vänner! sade slutligen kung Henri. Tack för er ädla, uppoffrande tillgifvenhet! Det är ett stort mål ni ha för ögonen, och i dag känner jag en berättigad stolthet — icke därför att jag är kung öfver Frankrike, utan därför att jag är er vän. Men då jag själf bättre än någon annan vet hvad mina intressen fordra, så kan jag omöjligt ta emot ett offer, som, ehuru man kan ha skäl att hysa de mest lysande förhoppningar, likväl kan ända så, att jag förlorar er och sedan står ensam bland fiender. Tro mig — Frankrike är starkt nog att föra krig mot Anjou! Jag känner min bror, jag känner Guiserna och Ligan! Jag har ofta tyglat istadigare varelser än de!

— Men en krigare resonerar inte på det sättet, sire! utropade Maugiron. Han tar inte möjligheten af en olycklig utgång med i beräkningar af detta slag. När det gäller hederssaker och samvetsfrågor, måste en man handla i enlighet med sin öfvertygelse, utan att fråga efter den skada han kan lida.