— 52 —
— Ack, min Gud! utbrast herr de Nancy, det låter som om kungen vore i ordväxling med någon.
— Det tror jag verkligen också, förklarade Bussy med låtsad oro. Kan han möjligen ha råkat i gräl med hertigen af Anjou?
Kapten de Nancy förde handen till värjan och skyndade bortåt galleriet, hvarifrån man verkligen hörde en häftig ordväxling, som trängde genom hvalf och murar.
— Nå, har jag inte gjort min sak bra? sade Bussy till Saint-Luc.
— Hvad är det för bråk? frågade denne.
— Det är bara hertigen af Anjou och kungen, som äro färdiga att rifva ihjäl hvarandra i detta ögonblick, och som det skådespelet kan vara värdt att se, skyndar jag dit, för att inte gå miste om uppträdet. Och ni bör också begagna er af tumultet, inte för att fly, ty kungen skulle ändå få fatt i er, men för att bringa er vackra page i säkerhet. Tror ni det går för sig?
— Det måste! Lyckligtvis har jag låtsat mig vara sjuk, så jag kan stanna i mitt rum.
— Då säger jag er nu farväl, Saint-Luc! Glöm mig inte i edra böner, madame!
Och Bussy gick, helt belåten att ha spelat Henri III detta spratt. Han begaf sig nu till galleriet, där konungen stod eldröd af vrede framför hertigen af Anjou, som var likblek af raseri. Henri påstod häftigt, att det var Bussy, som föranledt uppträdet föregående natt.
— Jag försäkrar er, sire, skrek hertigen till svar, att d'Épernon, Schomberg, d'O, Maugiron och Quélus hade lagt sig i försåt för honom vid hôtel des Tournelles.
— Hvem har sagt er det?
— Jag har sett det med egna ögon, sire.
— I kolmörkret? Förra natten var det ju svart som i en ugn.
— Det var heller inte deras ansikten jag kände igen.
— Och hvad då? Deras axlar kanhända?
— Nej, sire, det var deras röster.
— Talade de med er?
— De gjorde ändå mer — de togo mig för Bussy och ämnade öfverfalla mig.
— Er?
— Ja, just mig.
— Och hvad hade ni att göra vid porte Saint-Antoine?
— Hvad rör det er?
— Jag vill veta det, jag. Jag är nyfiken i dag.
— Jag var på väg till Manasse.
— Till Manasse! En jude!
— Ni brukar ju gå till Ruggieri — och han är giftblandare!
