— 320 —
dag, då Paris enligt den konstitutionella regeringens påbud, skulle fira Kristi Lekamens fest.
På morgonen den stora festdagen var vädret utomordentligt vackert. Gatorna voro tätt beströdda med blommor, som spredo en balsamisk doft vidt omkring.
Samma morgon väcktes kung Henri tidigt af Chicot, som numera nästan alltid sof i kungens rum. Ingen hade ännu varit inne i den kungliga sängkammaren.
— Å, min stackars Chicot, utbrast kung Henri gäspande, aldrig har jag sett någon välja sin tid sämre än du! Nu väckte du mig ur den angenämaste dröm, jag har haft under hela mitt lif.
— Och hvad drömde du då, min son? frågade Chicot.
— Jag drömde, att Quélus hade gifvit Antraguet en stöt rakt igenom hjärtat och att den käre vännen var öfversköljd af sin motståndares blod. Men dagen gryr! Låt oss bedja till Gud, att min dröm måtte gå i fullbordan! Kalla in någon, Chicot!
— Hvarför det?
— Jag vill ha min botgöringsskjorta och mina gissel.
— Vill du inte hellre ha en god frukost? frågade Chicot.
— Hedning! utbrast Henri. Vill du afhöra mässan på denna högtidliga dag med fylld mage? Kalla hit någon, säger jag!
— Å, men vänta litet! bad Chicot. Klockan är knappt åtta, och du har ju tid att gissla dig ända till i kväll, om du har lust. Låt oss prata först en stund! Vill du tala förnuftigt med din vän? Du skall inte ångra det, Valois, så sant jag heter Chicot.
— Nå, så låt oss prata, svarade kungen. Men det måste ske fort.
— Hur ska' vi indela dagen, min son?
— I tre afdelningar, till den heliga Treenighetens ära. Först ha vi mässan i Saint-Germain l'Auxerrois.
— Godt!
— Så vända vi om till Louvren och intaga en lätt festmåltid.
— Ypperligt!
— Därefter följer botgöringsprocessionen genom gatorna med de sedvanliga uppehållen i de förnämsta klostren. Vi börja med Les Jacobins och sluta med Sainte-Geneviève, emedan jag har lofvat att tillbringa natten där hos en helig munk, som skall bedja hela natten för våra vänners seger.
— Jag känner den helige brodern.
— Så mycket bättre! Då följer du med, Chicot. Vi skola bedja tillsammans.
— Ja, det kan du vara lugn för.
— Kläd dig då och kom!
— Vänta litet!
