— 329 —
— Ers höghet vet, att jag i morgon riskerar mitt lif i ers höghets tjänst. Den som inte tvekar att gå i en blodig, mördande strid för sin herre, han kan aldrig sägas ha öfvergifvit honom. Och jag förblir min trogen till mitt sista andedrag.
— Du vet, att det för mig gäller en tron, och likväl kan du lämna mig!
— Jag har arbetat trofast för ers höghets sak. I morgon skall jag göra det ytterligare. Begär inte mer än mitt lif!
— Godt! sade hertigen med dof röst. Ni har er frihet, grefve Bussy. Ni kan bege er hvart ni vill.
Utan att känna någon oro öfver hertigens plötsliga köld, gjorde Bussy en djup bugning och gick sedan ut från Louvren, hvarefter han med raska steg begaf sig till sitt hotell.
Hertigen lät kalla till sig Aurilly.
Och Aurilly kom.
— Hvad befaller ers höghet? frågade den unge lutspelaren.
— Bussy har nu fällt sin egen dom!
— Han följer således inte ers höghet?
— Nej.
— Han går i stället till det möte, som bjöds honom i biljetten?
— Ja.
— I afton således?
— Ja, i afton.
— Har ers höghet underrättat herr de Monsoreau?
— Om hans hustrus möte med sin älskare — ja! Men jag har ännu inte sagt honom, hvem älskaren är.
— Men ers höghet har fattat ett bestämdt beslut, att grefven skall uppoffras?
— Jag har fattat det bestämda beslutet att hämnas, förklarade hertigen. Och jag fruktar nu ej mer än en enda sak.
— Hvad då?
— Att grefve de Monsoreaus krafter och slughet skola svika honom, så att Bussy kommer undan.
— Ers höghet kan vara fullkomligt lugn!
— Hvad menar du?
— Grefve de Bussy är ju oåterkalleligt dömd till undergång?
— Ja! En man, som vill spela förmyndare för mig, som betar mig all viljekraft och endast frågar efter hvad han själf vill! Som tar min älskarinna! Han är egentligen ett lejon, och jag på sin höjd hans vaktare. Ja, Aurilly — han är dömd utan barmhärtighet!
— Nåväl! Ers höghet kan vara fullkomligt lugn. Om grefve Bussy undkommer herr de Monsoreau, så finns det en annan, som inte låter honom komma undan.
