— 330 —
— Och hvem är han?
— Befaller ers höghet mig att namnge honom?
— Ja, jag befaller!
— Det är herr d'Épernon.
— D'Épernon! Han, som skall duellera med Bussy i morgon?
— Ja, ers höghet.
— Det måste du berätta omständligare för mig.
Aurilly skulle just uppfylla hans begäran, men så blef hertigen bortkallad. Kungen hade satt sig till bords och undrade öfver att hertigen ej syntes till. Det var egentligen Chicot, som hade gjort honom uppmärksam på hertigens frånvaro, och nu hade hans majestät frågat efter sin bror.
— Du får berätta det för mig under processionen, sade hertigen hastigt till Aurilly.
Han följde den, som hade kommit med budskapet från kungen.
Medan de kungliga sitta vid taffeln, vilja vi begagna oss af tillfället och berätta hvad som förefallit mellan d'Épernon och d'Aurilly.
Tidigt på morgonen hade d'Épernon kommit till hertigens hotell och begärt att få tala med Aurilly.
Musiken hade för länge sedan fört dessa båda tillsammans. Aurilly hade undervisat d'Épernon i konsten att spela på luta, hvilket instrument på den tiden var mycket omtyckt, icke allenast i Spanien, utan äfven i Frankrike. Mellan eleven och läraren utvecklade sig så småningom ett slags vänskapsförbindelse, framkallad genom deras gemensamma intresse för musiken, men dämpad genom etikettens fordringar. För öfrigt hyllade d'Epernon den åsikten, att man bäst lär känna husbonden genom hans dräng, och det var högst få af hertigens hemligheter, som icke d'Épernon hade fått veta af Aurilly. Hans diplomatiska talang hade emellertid förhjälpt honom att på ett fullkomligt ofarligt sätt kryssa hit och dit mellan kungen och hertigen. Det gällde ju att på samma gång hålla sig uppe hos den regerande härskaren och undvika, att få den blifvande kungen till fiende.
Och nu hade d'Épernon uppsökt Aurilly för att tala med honom om den förestående duellen med Bussy, som ingaf honom så mycken oro.
Under hela sitt lif hade d'Épernon aldrig gifvit något bevis på tapperhet. Och för öfrigt skulle han behöft vara mer än tapper för att med kallblodighet motse kampen med Bussy. Att slåss mot honom var detsamma som en säker död.
Så snart d'Épernon började tala om duellen, visade Aurilly det största medlidande. Lutspelaren kände mycket väl till det lömska hat, som hertigen hyste mot Bussy, och nu gjorde han allt för att stegra sin forne elevs förskräckelse för att korsa sin värja med den beryktade hjälten. Han berättade, att Bussy under hela den sista veckan hade öfvat
