— 331 —
sig i fäktning två timmar om dagen tillsammans med en hornblåsare vid gardet, som var den illistigaste fäktare i hela Paris, emedan han under ett kringströfvande lif i utlandet hade förvärfvat kännedom om alla de finter, som någonsin kunde förekomma, och hade drifvit upp sin färdighet ända till virtuositet. Medan Aurilly utgöt sig öfver hornblåsarens skicklighet, åt d'Épernon i förskräckelsen upp all karmin, hvarmed hans naglar voro färgade.
— Men då blir jag naturligtvis dödens offer, sade han bleknande, men med ett framtvingadt leende.
— Ja, ja! sade Aurilly betänksam.
— Men det är ju rent af vanvettigt att gå till tvekamp med en motståndare, som absolut skall döda en! Det är detsamma som att spela tärning med en, som alltid slår sexor all.
— Men det skulle ni ha besinnat, innan ni antog utmaningen! sade Aurilly.
— Jag måste laga, att jag på något sätt kommer ifrån saken, förklarade d'Épernon. — Det vore ju alldeles galet att vid så unga år säga farväl åt lifvet. Låt se! Jag måste finna någon utväg — jag är väl inte gaskognare för ro skull. Vänta! Ja, det är ju så logiskt som möjligt.
— Hvad menar ni?
— Du säger ju, att det är alldeles säkert att Bussy skall döda mig?
— Jag hyser inte det ringaste tvifvel om det.
— Men i så fall vore det inte en duell utan ett mord!
— Ni har rätt!
— Och ett mord har man rättighet att förhindra …
— Ja visst! Men hur?
— Naturligtvis genom att döda den tillämnade mördaren.
— Hm! Hm!
— Ty när han vill döda mig, hvad kan då hindra mig från att komma honom i förväg? Säg!
— Naturligtvis ingenting alls! Och jag har redan tänkt på det, jag också.
— Mitt resonnemang är ju fullkomligt klart och naturligt?
— Klart som dagen!
— Men i stället för att vara nog grym att mörda honom med egna händer, såsom han ville göra med mig; skall jag öfverlämna saken åt andra, ty det är min afsky att se blod.
— Det vill säga, att ni vill lega lönnmördare?
— Ja! Det ha hertigarna af Guise och Mayenne gjort före mig.
— Men det blir dyrt!
— Jag offrar gärna tretusen dukater.
