— 340 —
Herr de Bussy är en öfverlägsen personlighet, och jag hyser den största aktning för honom, förklarade hertigen af Guise.
— Och till bevis på att jag högaktar honom minst lika mycket, sade hertiginnan, vill jag bara säga er, att om jag blir änka, så gifter jag mig med honom!
— Å, min syster! utbrast herr de Mayenne.
— Det har funnits förnämligare damer än jag, som ha gjort mer än så för honom, förklarade hertiginnan, och på den tiden var han ändå inte armébefälhafvare.
— Nå, det där få vi tala om sedan, sade herr de Mayenne. Låt oss nu fortsätta vårt värf!
— Hvem är hos kungen? frågade hertigen af Guise.
— Priorn och broder Gorenflot, tror jag, svarade kardinalen. Det var bäst att han först såg bekanta ansikten omkring sig, eljest kunde han ha blifvit skrämd i förtid.
— Ja, sade herr de Mayenne, låt oss njuta af konspirationens frukter, men utan att plocka dem själfva!
— Jag undrar om de ha fört honom till cellen ännu? sade madame de Monpensier, som med brinnande otålighet afvaktade det ögonblick, då hon skulle få använda saxen på kung Henris hjässa.
— Nej, nej! Han måste ju först beskåda det stora altaret i kryptan och falla på knä inför de heliga relikerna.
— Men sedan?
— Sedan skall priorn hålla ett kort tal till honom om denna världens fåfänglighet, hvarefter broder Gorenflot — ni vet ju, densamma som höll det glänsande talet vid Ligans nattliga sammanträde? …
— Ja — ja visst!
— Denne broder Gorenflot skall försöka att bibringa honom den öfverbevisning, som vi inte vilja påtvinga honom med våld.
— Och den blir på detta sätt värd oändligt mycket mer, sade hertig Henri tankfullt.
— Bah! Henri af Valois är vidskeplig och svag, inföll Mayenne. Jag är öfvertygad om, att han afsäger sig tronen af fruktan för helvetets pina.
— Men jag är inte fullt så säker därom som du, förklarade hertigen af Guise. Vi ha likväl bränt våra skepp, numera är ingen återgång möjlig. Om både priorns försök och Gorenflots tal skulle bli utan verkan, så måste vi tillgripa det yttersta medlet, nämligen att skrämma honom.
— Och sedan får jag ändtligen klippa tonsur på kusin Valois! utbrast hertiginnan, som ständigt kom tillbaka till sin favorittanke.
Nu begynte en liten klocka att ringa under de skumma hvalfven.
— Det är tecknet till att kungen beger sig ned i kryptan, sade
