Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/745

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 341 —

hertigen af Guise. Seså, min bror af Mayenne, kalla nu hit edra vänner och låt oss bli munkar igen.

Kapuschongerna drogos åter omsorgsfullt ned öfver alla dessa djärfva ansikten och dolde de blixtrande ögonen och de förrädiska ärren. Och med de tre bröderna i spetsen vandrade hela skaran af munkar mot nedgången till kryptan.


XLVI.
KUNGENS UNDERSKRIFT.

Hans majestät var försjunken i en djup andakt, som lofvade allt godt för framgången af Guisernas planer.

Han genomvandrade kryptan tillsammans med klostrets hela brödraskap, kysste relikskrinet och slog sig oupphörligt för sitt bröst under det att han mumlade de dystraste botpsalmer.

Priorn höll sitt tal, och kungen lyssnade med ständigt samma tecken till andäktig förkrosselse.

Slutligen gaf hertigen af Guise priorn en vink, och Joseph Foulon bugade sig för Henri och sade:

— Behagar nu ers majestät nedlägga sin världsliga krona inför den himmelske mästarens fot?

Kungen mumlade ett obegripligt svar, hvilket likväl uppfattades som ett medgifvande.

Hela brödraskapet bildade ofördröjligen häck, och kungen ledsagades bortåt den stora korridoren, där cellerna voro belägna på ömse sidor.

Kung Henri tycktes vara djupt gripen. Med ena handen slog han sig oupphörligt för bröstet, medan han med den andra kontrollerade antalet af sina böner, genom att flytta de i elfenben utskurna dödskallarna, hvaraf hans radband bestod.

Priorn ledsagade kungen till broder Gorenflots cell. Munken stod i dörren med förklaradt ansikte och ögonen tindrande som rubiner.

— Är det här? frågade kungen.

— Ja, det är här, svarade den väldige munken med värdig röst.

Kungen stirrade förundrad nedåt den långa korridoren, vid hvars slut man såg en dörr eller rättare sagdt en gallerport, som tycktes vara ingången till ett mörkt, outgrundligt djup.

Henri gick så in i cellen och mumlade rörd:

— Är detta frälsningens hamn?

— Ja, svarade priorn. Här är frälsningens hamn.

— Lämna oss allena! sade Gorenflot med en majestätisk gest.

Dörren tillslöts genast, och man hörde de botgörandes steg så småningom försvinna ute i korridoren.