— 55 —
— Det var Quélus, ers majestät, sade hertigen af Anjou.
— Jag erkänner det! förklarade Quélus. Ers höghet såg rätt.
— Nåväl! sade kungen. Då må herr de Bussy och herr de Quélus sluta fred på allas vägnar.
— Å! utbrast Quélus, hvad menar ni, sire?
— Jag menar, att jag vill, att ni skola omfamna hvarandra här inför mina ögon och det genast.
Quélus rynkade ögonbrynen.
— Nåväl, signor, sade Bussy till Quélus med en Pantalones löjliga ton och åtbörder, vill ni förunna mig denna ynnest?
Bussys infall kom så oväntadt, och han framställde det så komiskt, att till och med kungen brast i skratt. Bussy närmade sig nu Quélus och tilllade:
— Se så, signor. Kungen vill det!
Hvarefter han slog sina armar om Quélus’ hals.
— Jag vill hoppas, att detta egentligen inte förbinder er till någonting, sade Quélus med låg röst till Bussy.
— Var lugn! svarade Bussy lika lågmäldt. Vi ses nog igen en eller annan gång!
Quélus tog ursinnig ett par steg tillbaka, purpurröd i ansiktet och med tillrufsadt hår.
Henri III rynkade ögonbrynen, men Bussy fortsatte sin roll som pajazzo, gjorde en piruett och lämnade salen.
VI.
HENRI III GÅR TILL SÄNGS.
Efter detta uppträde, som börjat så tragiskt och slutat så komiskt, och som inom kort berättades öfverallt i staden, återvände kungen helt förargad till sitt rum, åtföljd af Chicot, som begärde att få supera.
— Jag är inte hungrig, svarade kungen, just då han steg öfver tröskeln.
— Det är nog möjligt, sade Chicot, men jag är alldeles ursinnig, och jag måste bita i någonting, om det också bara vore fårkött.
Kungen låtsade som han ingenting hört. Han häktade upp sin mantel och lade den på sängen; han tog af baretten, som kvarhölls på hans hufvud af långa svarta nålar, och slängde den i en fåtölj. Sedan närmade han sig den lilla gången, som ledde till Saint-Lucs rum.
— Vänta här, narr, sade han, jag kommer snart igen.
— Å, det är ingen brådska, min son, sade Chicot, alls ingen brådska! Jag önskar till och med, fortfor han, medan han lyssnade efter kungens
