— 363 —
Diana hade slutat sin bön och Bussy lutade sig ned för att lyfta upp henne från hennes knäböjande ställning och kyssa henne på pannan, då fönstret vid balkongen plötsligt krossades och tre beväpnade män uppenbarade sig därute. En fjärde satt grensle öfver balkongens bröstvärn. Hans ansikte doldes under en sammetsmask; i ena handen höll han en pistol, i den andra en dragen värja.
Bussy stod för ett par sekunder som förstenad af det genomträngande skrik, som Diana uppgaf, i det hon kastade sig om hans hals.
Mannen med masken gaf ett tecken, och hans tre följeslagare togo ett par steg framåt. En af de tre var beväpnad med flintbössa.
Bussy sköt med vänstra handen Diana ifrån sig och drog på samma gång sin värja.
Så tog han ett steg tillbaka och sänkte långsamt sitt vapen, utan att förlora sina motståndare ur sikte.
— Framåt, gå på! sade en graflik stämma under sammetsmasken. Han är ju redan halfdöd — rädslan har dödat honom.
— Du misstar dig, sade Bussy, jag är aldrig rädd för något eller någon.
Diana gjorde en rörelse för att nalkas honom på nytt.
— Gå undan, Diana! sade han med fast röst.
Men Diana lydde honom ej. Hon kastade sig istället ännu en gång om hans hals.
— Vill ni, att jag skall bli dödad, madame? frågade han.
Nu drog Diana sig undan och utgjorde ej längre betäckning för sin älskare. Hon förstod, att hon endast och allenast kunde hjälpa honom på ett sätt, det vill säga genom passiv lydnad.
— Aha! Det är således verkligen herr de Bussy! sade den dystra stämman. Jag var ju en idiot, som inte ville tro det förut. En präktig vän, en utomordentlig vän, i sanning!
Bussy teg och bet sig i läppen. Han såg sig uppmärksamt omkring, beräknande alla medel till försvar, som stodo honom till buds.
— Herr de Bussy vet naturligtvis, att öfverhofjägmästaren är borta, fortfor rösten med en anstrykning af skämtsamhet, som gjorde den ännu hemskare. Han vet, att grefvinnan är ensam och han tror, att hon är rädd för ensamheten — därför har han kommit hit för att hålla henne sällskap, ehuru han skall duellera i morgon bittida. Kan det finnas en bättre och pålitligare vän än herr de Bussy?
— Jaså, det är ni, herr de Monsoreau! sade Bussy. Ni kan så gärna ta bort masken, ty nu vet jag hvem jag har att göra med.
— Må vara! svarade öfverhofjägmästaren och kastade den svarta sammetsmasken långt ifrån sig.
Diana uppgaf ett kväfdt skrik.
