— 364 —
Monsoreaus blekhet var så ohygglig som ett liks, och hans småleende var en djäfvuls.
— Låt oss få ett slut på saken, sade Bussy. Jag tycker inte om onödigt bråk. Och det kunde visserligen vara lämpligt för Homeros hjältar, som voro halfgudar, att hålla långa tal innan de började slåss, men jag är bara en människa, som inte hyser fruktan för något. Angrip mig, eller låt mig gå — hvilket ni behagar!
Monsoreau brast i ett skallande hånskratt, som kom Diana att skälfva af förskräckelse och Bussy att sjuda af vrede.
— Låt mig komma förbi! upprepade den unge ädlingen häftigt.
— Åhå! Det borde ni allt säga litet höfligare, herr de Bussy! sade Monsoreau.
— Nå, så låt oss då korsa våra värjor och få ett slut på saken, sade Bussy. Jag har långt hem och behöfver gå till hvila.
— Jag tänker, att ni har kommit hit för att hvila här i natt, herr de Bussy, och det skall ni också få, förklarade öfverhofjägmästaren.
Under tiden hade ytterligare två beväpnade män stigit öfver balkongens bröstvärn och sällat sig till sina kamrater.
— Fyra och två är sex, sade Bussy. Hvar ä' de andra?
— De vänta utanför, svarade Monsoreau.
Diana sjönk på knä, och Bussy hörde henne snyfta, oaktadt alla hennes ansträngningar att behärska sig.
Han gaf henne ett hastigt ögonkast, men fäste därefter återigen sin blick på grefven.
— Ni vet, grefve de Monsoreau, att jag är en man af ära, sade han efter ett par sekunders tystnad.
— Ja, svarade Monsoreau, ni är lika mycket en man af ära som madame där är en kysk kvinna.
— Herr grefve, sade Bussy med en lätt böjning på hufvudet, ni för ett egendomligt språk, men det kan vara i viss mån förklarligt, och vår ställning skall snart göras upp i ett för allt. Jag har likväl, som ni vet, ingått en förbindelse att slåss med fyra adelsmän i morgon bittida, och eftersom denna förbindelse har prioritetens rätt, anhåller jag att få gå härifrån i afton, hvarefter ni sedan skall finna mig färdig att slåss med er när och hvar ni behagar.
Monsoreau höjde på axlarna,
— Hör på, grefve de Monsoreau! sade Bussy. Jag svär vid Gud, att så snart jag har utkämpat min strid med herrar Schomberg, d'Epernon, Quélus och Maugiron, skall jag endast och allenast och helt och hållet stå till ert förfogande. Blir jag dödad i duellen i morgon — nå, då har ju ni fått hämnd på samma gång. Får jag däremot lefva för att själf göra upp våra räkenskaper …
Monsoreau vände sig till sina handlangare.