— 375 —
I detsamma sattes mynningen af ett gevär mot hans bröst, och skottet gick af. Bussys hufvud föll ned mot hans axel och hans händer styfnade.
— Förbannelse öfver dig, mördare! sade han med hög röst.
Inom ett par sekunder var han död med Dianas namn på sina läppar.
Hans blod droppade ned från staketet på den, som hade blifvit titulerad ’hans höghet’.
— Är han död? ropade de, som nu hade sprängt dörren och sågo ut genom fönstret.
— Ja! ropade Aurilly till svar. Men fly nu! Kom ihåg, att hertigen af Anjou var herr de Bussys skyddsherre!
De legda mördarna önskade ingenting högre, de försvunno ur fönstret som genom ett trollslag.
Hertigen hörde bullret af de flyendes steg aflägsna sig och dö bort.
— Gå nu dit upp, Aurilly, sade han, och kasta ut Monsoreaus lik genom fönstret till mig.
Aurilly efterkom befallningen. Han sökte upp Monsoreau bland de andra liken, lyfte upp den döde öfverhofjägmästaren och kastade ut honom genom fönstret. I fallet stänkte äfven hans blod öfver hertigen af Anjou.
Hertigen knäppte upp Monsoreaus jacka och trefvade vid hans bröst. Han drog fram det komprometterande dokumentet, som han hade undertecknat med sin egen furstliga hand.
— Jag har funnit det jag sökte, förklarade han. Nu ha vi ingenting vidare att uträtta här.
— Men Diana? frågade Aurilly uppifrån fönstret.
— Jag frågar inte efter henne vidare. Och eftersom hon inte kände igen oss, så kan du släppa lös både henne och Saint-Luc. De må ta vägen, hvart de vilja!
Aurilly försvann.
— Den här historien förhjälper mig inte att bli kung af Frankrike, sade hertigen för sig själf, medan han slet sönder det förrädiska dokumentet i småbitar, men nu har jag åtminstone försäkrat mig om att slippa bli afrättad för högförräderi.
