— 376 —
L.
BRODER GORENFLOT BEFINNER SIG I ETT FARLIGARE LÄGE ÄN NÅGONSIN.
Sammansvärjningens förlopp var från början till slut en ren komedi. Hvarken schweizergardet, som hade blifvit placeradt där den underjordiska gången utmynnade, eller franska gardet, som hade omringat klostret för att gripa de mäktiga konspiratörerna, hade någonting för sitt besvär.
Allesammans hade flytt.
Och ändå hade man icke sett någon lämna klostret. När porten var inslagen, satte sig Crillon i spetsen för ungefär trettio man och inträngde tillsammans med kungen i klostrets innandöme.
En dödstystnad rådde i de stora, dystra hvalfven.
Crillon var en erfaren krigare. Han tyckte icke om den ljudlösa tystnaden, ty han fruktade, att där bakom lurade något förräderi.
Man omgaf sig med spejare, man öppnade alla fönster och dörrar, man genomsökte kryptan — allt förgäfves. Öfverallt rådde den ödsligaste tomhet och stillhet.
Bland de första gick kungen med dragen värja och ropade öfverljudt:
— Chicot! Chicot!
Men ingen svarade.
— Kan det vara möjligt, att de ha dödat honom? utbrast kungen. Guds död! I så fall skall jag kräfva bot för min narr, som för en fullgod adelsman!
— Däri gör ers majestät rätt, förklarade Crillon, ty det är han — och därtill en af de tappraste.
Chicot svarade icke på kungens rop af det enkla skälet, att han var upptagen af att afbasa herr de Mayenne. Denna sysselsättning beredde honom en så oerhörd glädje, att han icke såg eller hörde någonting af det som tilldrog sig omkring honom.
Men sedan sista skymten af hertigens corpus hade försvunnit genom källargluggen och Gorenflot hade förlorat medvetandet, blef Chicots sinnesstämning så småningom åter normal, och han hörde sin kunglige herres rop.
— Hitåt, min son, hitåt! ropade han af alla krafter till svar, under det att han försökte resa Gorenflot i sittande ställning.
Det lyckades honom att placera munken sålunda, stödd mot ett träd.
Den kraftansträngning, som detta fordrade, gjorde emellertid hans
