— 58 —
— Men är det inte bättre att jag går min väg? sade den unga hustrun rodnande.
— Om du bestämt fordrar det, Jeanne, sade Saint-Luc med sorgsen ton, så skall jag skicka dig tillbaka till hôtel Montmorency. Men om du är lika god som du är vacker, och om ditt hjärta hyser någon ömhet för din stackars Saint-Luc, så väntar du på mig här en stund. Jag skall få så förskräckliga plågor i hufvud, nerver och inälfvor, att kungen måste ledsna på mig och skicka mig till sängs igen.
Jeanne slog ned ögonen.
— Nå, så gå då, sade hon, jag skall vänta. Men jag säger på samma sätt som kungen: dröj inte för länge!
— Jeanne, min dyra Jeanne — du är tillbedjansvärd, utbrast Saint-Luc. Lita på, att jag kommer tillbaka så fort som möjligt! Jag har för öfrigt fått en idé, som jag skall öfverväga litet till. När jag kommer igen, skall jag tala om den för dig.
— En idé, hvarigenom du kan återfå friheten?
— Jag hoppas det.
— Så gå då!
— Gaspard, sade Saint-Luc till den gamle tjänaren, du måste se till att ingen får komma in i detta rum. Stäng dörren i lås och bär in nyckeln till mig i kungens rum, Gå sedan till hôtel Montmorency och säg, att man inte behöfver oroa sig för grefvinnan. Och så kommer du igen i morgon bittida.
Gaspard lofvade småleende att verkställa dessa befallningar, hvilka Jeanne åhörde under djup rodnad.
Saint Luc tog sin hustrus hand och kysste den ömt, hvarefter han skyndade in till kungen, som redan började bli otålig.
Sedan Jeanne hade blifvit ensam, dolde hon sig, darrande af rädsla, bland de veckrika sängdraperierna. Drömmande, orolig och irriterad grubblade hon nu å sin sida öfver en möjlighet att lyckligt komma ur den besynnerliga belägenhet, hvari hon befann sig.
Då Saint-Luc inträdde i kungens rum, slog en nästan kväfvande stark och bedöfvande vällukt honom till mötes. Henris fötter trampade i en tjock bädd af blommor, hvilka man hade beröfvat deras stjälkar, af omtanke för hans majestäts ömtåliga hud. Oaktadt den sena årstiden hade man af rosor, jasminer, violer och löfkojer strött en mjuk och välluktande matta åt Henri III.
Rummets tak hade blifvit sänkt och dekoreradt med vackra målningar på väf. Som vi redan förut ha berättat, fanns där två sängar, och den ena af dessa var så stor, att den nästan upptog en tredjedel af rummet, ehuru hufvudgärden befann sig alldeles invid väggen.
Sängomhängena voro af en dyrbar väfnad i silke och guld, framställande mytologiska bilder ur Cenis eller Ceneas historia — han, som
